Om du vill kriga ordentligt är Battlestations: Pacific ett spel att hålla ögonen på. Precis som i föregångaren kontrollerar du varenda enhet och den här gången finns fler att leka med. Frågan är om Eidos lyckas leverera någonting nytt.

Andra världskriget var sannerligen ingen dans på rosor för de inblandade, vilket märks i Pacific. Det viner kulor överallt och explosionerna når ända ut i vardagsrummet. Du kan antingen spela som USA eller som Japan, vilket gör att du kan få uppleva en alternativ verklighet där Japan faktiskt besegrar USA. Att flyga som kamikazepilot är en annorlunda upplevelse och få saker i det här spelet slår känslan av att krascha in i ett hangarfartyg utan att det gör ett dugg ont.

Det här är dock inget spel för den som vill vara hjälte på egen hand. Du styr visserligen dina enheter en åt gången, men det är helheten som räknas. Om ett plan blir nedskjutet är det bara att växla till nästa och till nästa, fram tills dess att du antingen är fullständigt besegrad eller att du vunnit.

Konstgjorda vänner...

...är bättre än inga vänner alls

En sak som märks tydligt är att AI-motorn fungerar väldigt väl, särskilt när det gäller de stridande krafter som bistår dig. Det är ofta du räddas från en säker död tack vare dina artificiella kamrater som flyger bredvid dig i formation. Samtidigt förtar det en del av känslan att det är du som påverkar utgången.

Det som Pacific gör bra är att det levererar en stämning som får dig att känna hur det kan ha varit att vara pilot, amiral eller ubåtskapten under andra världskriget. Varje enskilt uppdrag åtskiljs av små filmsnuttar som ska se ut att vara filmade med svartvit kamera under kriget.

I flygstriderna är radiokommunikationen mellan piloterna ytterligare en detalj som bidrar starkt till verklighetskänslan, även om kommunikationen inte varierar särskilt mycket. Å andra sidan drar bakgrundsmusiken, som får dig att känna dig som en hjälte från någon av femtiotalets svartvita krigsfilmer, ner realismen en aning.

Förvirrande spelsätt

Är det strategi eller action?

Något som gör att spelet blir lite segt och långtråkigt är att blandningen av strategi och action fungerar lite halvdant. När du å ena sidan är uppe i luften och slåss för ditt liv håller spelet ett högt tempo. Men när du samtidigt ska kommendera ut nya flygplan från ditt hangarfartyg splittras uppmärksamheten. Det förtar tempot och gör att spelet känns lite långtråkigt.

Multiplayer fördjupar dock spelet genom fem olika spelsätt. Du kan bland annat spela direkta dueller eller välja att eskortera ett hangarfartyg. Det finns också ett spelläge där du ska erövra så mycket yta av en ö som möjligt. Multiplayer är minst lika svårt som att spela själv och här kan man förmodligen lägga hur mycket tid som helst - bara man gillar spelet.

Totalt sett fungerar Pacific ganska bra, fast ändå är det något som saknas. Det är svårt att sätta fingret på vad som inte är tillräckligt bra. Förmodligen handlar det om att den här blandningen av strategi och action splittrar upplevelsen lite. Det är inte action och det är inte strategi, det är en blandning som inte når ända fram – även om den stundtals är väldigt underhållande.

Skicka en rättelse