#Telltale har gjort två av årets bästa spel. Om det räckte? Ha! Än finns det tid att skaka om 2014, än finns det tid att få nio av tio andra spelberättelser att framstå som tafatta.

På Pandora är givetvis livsfilosofin mer avslappnad än på fabulösa Manhattan eller i en zombiehärjad värld. Som en särskilt frejdig Psycho uttrycker saken innan vi kastas rakt in i ett dödsrace: ”Life come. Life goes. Go. Go. GO!” Känslan från #Gearbox-titlarna är väl bevarad, trots det tvära kastet mellan två skilda genrer.

Nya ansikten och gamla siffror.

Samtidigt är detta just en Telltale-berättelse där vi väl känner igen arbetsmetoden. Ja, det kommer finnas rikligt med dialogval. Ja, du kommer kastas in i quick time (som är fullkomligt bananas!). Det finns en gryende kritik mot Telltale där arbetsmetoden ifrågasätts. Samtidigt känns det lite som att kritisera en bok för att den är skriven på likadant papper och med samma bokstäver. Det är berättelsen som borde räknas. Fast okej, det här med att många "will remember this" är i sedvanlig ordning att skriva oss alla på näsan. Vi kan tänka själva.

Att spika fast ett leende

Tales from the Borderlands första kapitel håller under sina drygt två timmar mitt intresse i fast grepp och leendet fastspikat i ansiktet. Särskilt andra halvan är en fröjd. Å ena sidan är det en typisk introduktion, å andra en egen story med en början, mitt och ett slut. Rhys är den Hyperion-anställde skitstöveln som länge strävat efter befordran, men istället degraderas till vaktmästare. Enter: hämndlust. Fiona har, tillsammans med sin syster, vigt livet åt att svindla folk på pengar. På Pandora jobbar man sällan med hederliga yrken.

De två dras, tillsammans med flertalet andra färgstarka karaktärer, in i en soppa jag ännu inte förstår vidden av. Det är skickligt berättat med in medias res-grepp, men framför allt med den rätta Borderlands­-komiken. Detta trots noll förstapersonsvy, noll co-op och noll (hittills!) Claptrap. Telltale visar prov på självdistans när de annars så livsviktiga valen istället blir parodier på sig själva. Att ”krossa hans hjärta” betyder något helt annat i Borderlands än i en dödsdömd värld. Jag skrattar ofta och skrockar mest hela tiden. Ja, faktiskt mer än under actionrökarna.

"Show, don't tell" är något Telltale borde göra mer av.

Samtidigt finns också viljan att förnya en smula. Rhys kan exempelvis scanna av sin omgivning för ofta dråpliga fördjupningar. Borderlands är också känt för sin vansinnesaction vilket det, på sätt och vis, också finns en del av här. Men istället för rakt på sak-action får Rhys möjligheten att programmera en robot med raketgevär, miniguns eller annan arsenal du tror lämpar sig bäst i en särskilt hård strid. I långa loppet är det tveksamt om den interaktiva innovationen, eller ens valen, kommer betyda så mycket men där och då är det rätt awesome att se jätteroboten följa min minsta vink.

Och detta är en rätt awesome actionkomedi, utan att för den sakens skull skämtas bort. Telltale är ju ändå Telltale och rasande skickliga dramatiker. Också detta är väl bibehållet vilket gör Tales from the Borderlands till en resa som blandar det bästa av två världar. Fortsättningen kan inte komma snart nog.