Med ett schysst boxningsspel slår man hela världen med häpnad. I alla fall för tjugotalet år sedan. Men hur klarar sig Punch-Out i dag, i trimmad Wii-version som är både ny och traditionell? Vi har provfajtats.

Ungefär tjugo år har gått sedan Nintendo slog knockout på en hel generation. Japanernas konsoler skördade framgångar världen över och flera av de tillhörande spelen betraktas i dag som odödliga klassiker. Flera av spelen har släppts i mer eller mindre nya versioner och titlar som #Mario och #Zelda ligger ständigt högt på försäljningslistorna.

Därför är det något av ett mysterium Nintendo inte utvecklat den legendariska boxningsserien Punch-Out på femton år. Men nu är det dags, Wii-versionen har landat i butik och landets alla retroälskande slagskämpar får äntligen leda Little Mac mot ära, berömmelse och mästarbälten. Igen.

Say hello to my little friend!

Punch-Out till Wii är är samma klassiska arkadboxning med samma störtsköna karaktärer. Precis som förr, plus modern grafik, alternativa kontrollmetoder och - för första gången i seriens historia - ett flerspelarläge.

Evolutionsbefriat

- 1987 ringde och sa sig fortfarande fungera

Little Mac är den veka pugilisten som just börjat sin klättring mot toppen. Motståndare ett, Joe med glaskäken, klaras snabbt av men svårighetskurvan pekar brant uppåt och en handfull slagsmål senare blir motståndet närmast brutalt. I princip innebär varje motståndare ett specifikt problem med en lika specifik lösning. Varje motståndare har en specialattack och signalerar denna strax innan den utförs. Ju svårare motståndare, desto lurigare attack och subtilare varningssignal. Nyckeln till vinst är snabba reaktioner och att parera rätt i exakt rätt ögonblick. Lär dig motståndaren och du vinner - i teorin är det inte svårare än så.

Multiplayer är vekt.

Totalt möter du tretton motståndare, ett antal så lågt att spelet känns som en ständig parad av bossfajter. När du spöat samtliga väntar ett spelläge där du ska försvara titeln mot samma gubbar du just bankat vettet ur. Det är lättare sagt än gjort; de är beväpnade med nya, avsevärt svårare attacker. I ett alternativt spelläge försöker du uppnå vissa mål, som att slå ut en viss motståndare enbart med högerkrokar. Tröttnar du på skoningslösa AI-boxare plockar du fram en polare, ett till styrdon och tar en match i split scren-läget. Dessvärre är det ganska taffligt utfört, med en styrning som saktats ner så pass mycket (förmodligen för att man ska ha en chans att hinna med) att det känns som att köra ett omgångsbaserat boxningsspel. Och det var väl ändå inte meningen...?

I solodelen fungerar styrningen bra. Snabb, enkel och exakt - precis vad som krävs. Bäst fungerar det när du vrider wiimoten och styr som på den gamla goda tiden. Med nunchuken inkopplad vankas rörelsekänsliga slag och de fungerar faktiskt dugligt, om än inte lika effektivt som det första alternativet. Rörelsekänsligheten används för att slå med höger eller vänster näve, slaghöjd och skydd/duckningar görs med nunchukens styrspak. Alternativ tre är att koppla in balansbrädan från #Wii Fit. Du flyttar då Mac i sidled och duckar genom att kliva på brädan. Själv väljer jag snabbt att ducka från detta alternativ - oprecist, långsamt och överlägset sämst av befintliga styralternativ.

King Hippo och Von Kaiser är tvä bekanta ansikten. Minns du hur du spöar dem?

Igenkänningsfaktorn är som sig bör skyhög. Trots att jag inte snöade in på originalet när det begav sig (jag lirade främst C64 och Amiga) känner jag genast igen mig från ett och annat besök hos NES-utrustade kompisar. Great Tigers blinkande turbanjuvel, King Hippos grava viktproblem och Piston Hondos (japp, han har bytt efternamn) flaxande ögonbryn - det här är ett spel som sätter en ära i att leva på gamla meriter. Som så ofta med Nintendo-spel fungerar det förvånansvärt bra. Men inte utan förbehåll.

Ingen knockout

- Men retromästarna klarar sig med äran i behåll

Spelets urgamla arv lyser igenom lite för mycket. Glädjen i att torska mot samma gubbe tio gånger i rad innan man hittar rätt combo kan diskuteras, jag tycker personligen att utvecklingen kommit så långt att vi borde slippa sånt. Men visst, för vänner av kvartssekelgammal spelmekanik är det bara att korka upp champagnen och fira ännu en nygammal triumf. Och jag måste erkänna att de har en poäng, för hur irriterad jag än blir i jakten på den perfekta tajmingen inser jag efteråt att jag haft ganska kul på vägen.

Punch-Out säger en del om Nintendo som företag förr och nu. Då gjorde de makalösa spel, nu är de makalösa på att förvalta arvet efter dem.

Skicka en rättelse