Lara byter sin nyvunna mänsklighet mot sin ikoniska kaxighet, och rebootens drama mot Guardian of Lights popcornaction. Resultatet? En storm i ett vattenglas som ofta är bra men sällan bäst.

Det gör ont att säga hejdå, men bara ibland. När #Crystal Dynamics valde att starta om Tomb Raider strök de den kaxiga hjältinnan till förmån för en människa. För första gången under hennes nästan tjugo år långa karriär betydde Lara Croft lika mycket – om inte mer – som äventyret hon spelade huvudrollen i.

Därför borde hennes roll i Lara Croft and the Temple of Osiris, den raka uppföljaren till den isometriska och hysteriska actionpusslaren Guardian of Light från 2010, inte vara mer än en trött axelryckning. Men det lättsamma popcornpartajet passar den syrliga ladyn ypperligt. Precis som sist är hon inte ensam men till skillnad från i Guardian of Light ryms fyra istället för två gravplundrare, både online och hemma i soffan med kamrater. Förutom Lara får vi stifta bekantskap med arkeologen Carter och de mytologiska Isis och Horus. Mor och son, alltså.

Tomb Raider ur Diablo-perspektiv var en bättre idé än många trodde.

Berättelsen är också en slags mix av mytologi och familjedrama. Men ärligt talat är den bara en tunn ursäkt för att kasta oss huvudstupa rakt in i ett arkadigt äventyr. Och kvartetten tar sig an den kanske mest passande settingen av dem alla: Egypten. Det som imponerar mest är hur teamet jobbat stenhårt för att anpassa balans och pussel beroende på hur många som spelar. Lite tragikomiskt är det med andra ord att många inte ens kommer att märka av den största ansträngningen.

Mer kul med färre spelare

Men det är fint att Temple of Osiris funkar lika bra för ensamvargen som sällskapsdjuret. Dock kan kameran bli väl vansinnig för fyra. Två är, för att låta väldigt svensk, alldeles lagom. Varje grav är fylld med poängutmaningar men främst är de fyllda med finurliga pussel och kaotiska strider. Skaraber anfaller i stora flockar och dödsföraktande hopp över spikfällor varvas med spegelpysslande och enerverande plattformskalabalik längs en vild forsränning.

Ju fler spelare desto mer komplicerade blir pysselmomenten.

Det är lätt att tycka om spelet men svårt att anklaga det för att lämna särskilt djupa spår. Många idéer återanvänds flitigt från föregångaren och äventyret lyfter sällan till hisnande höjder – förutom under bossfajterna. I sin utformning är de väldigt ”zeldaesqua” och blandar friskt in pusselelementen i actionformulan. En särskilt spektakulär kamp äger rum på en gigantiskt rullande stenbumling och en annan tar till nyss nämnda spegelpussel. Just då är spelet fantastiskt. Oftast är det bara bra.

Temple of Osiris må vara en storm i ett vattenglas, särskilt ställt bredvid rebooten. Men det är å andra sidan en jämförelse som är rätt absurd att göra. Och en storm är alltid en storm, särskilt med ett yrväder som Lara Croft.

Fotnot: recensionen gäller PS4-versionen av spelet.

Skicka en rättelse