Vad känner du när någon stjäl din cykel? Vad känner du när någon repar lacken på din bil? Vad känner du när någon snor marsipanrosen från din födelsedagstårta? Ja, vad känner vi för Damnation?

Föreställ dig att du tar #Gears of War, släpar ut det från din lägenhet, dränker det i en sjö och låter det förmultna någon månad varefter du drar upp det och trär på det sunkiga kadavret en cowboyhatt. Nej, Damnation är inte bara influerat av Gears of War - det är ett plagiat av proportioner likvärdiga Tobleroneskandalen. Förutom att man förstört det som var lysande och lagt till fler funktioner som i bästa fall ser bra ut på papperet.

Ett plagiat borde betyda likvärdigt bra?

Om man inte tar bort det som är bra det vill säga...

#Codemasters har marknadsfört #Blue Omega Entertainments Unreal Engine 3-baserade Damnation som en vertikal shooter och har stolt förevisat hur ballt man kan hoppa från vägg till stege. Någonstans tänkte jag att det här skulle kunna bli något extra. Jag hade rätt - en urusel actionplattformare av sällan skådat slag. Visst, du kan spela det i co-op med en vän, men den vännen förlorar du när du utsätter den för Damnation.

Efter att ha spelat Damnation några timmar såg Clint Eastwood inte längre någon annan utväg...

Storyn utspelar sig under amerikanska inbördeskriget som förlängts med runt 40 år. Anledningen är att spelets fuling Prescott sålt steampunk-vapen till båda sidorna av konflikten. Du spelar som kobåjsaren Hamilton Rourke som med hjälp från ett flertal klichétyngda karaktärer ska rädda det fantastiska Amerika. Ju längre du spelar, desto mer handlar det om att rädda din älskade från Prescotts klor istället för att rädda världen. Storyn i Gears of War är i jämförelse väldigt nära att vinna både en och två Oscar-nomineringar.

Du springer genom nivåer där den första är lik den andra och alla följer den röda tråden att vara osammanhängande. Från och till är det svårt att veta var man ska och det slutar ofta med att man följer efter de andra karaktärerna som ibland börjar röra sig framåt i rätt riktning. Förutom krypskyttegeväret har alla vapen gemensamt att de inte riktigt går att sikta som man vill. Det slutar oftast med att man skjuter fler skott än vad siktet borde tillåta.

"Jag tyckte jag såg en handikappsparkering runt hörnet

Blue Omega har antytt att den artificella intelligensen är fenomenal, men även här faller spelet. Fienderna beter sig som om de inte vill vara med längre och dina vänner ställer sig inte sällan i vägen, nästan som att de ber dig att avsluta deras lidande. På samma sätt som i Gears måste du gå och klappa dem på axeln när de blivit nedskjutna. Om du kommit en bit i spelet kan du istället använda magiska krafter för att väcka dina vänner till liv på avstånd samt se fiender och allierade genom väggar.

Att hoppa är nästan tillfredställande

Men även avföring lyser om man har en tillräckligt stark lampa.

Grafiken försöker sätta en steampunk-prägel på Gears of Wars brungråa stil men faller som en utgivare bland fildelare. Animationerna följer samma bristfälliga linje: fiender bryter ibland ut i epileptiska anfall och skakar okontrollerat. Har du varit med om spel där du efter att ha skjutit på en explosiv tunna sett fienden sprängas till kroppsdelar på marken? Jaså, rätt ofta till och med? Här finns ingen animation, ingenting. Om du skulle skjuta ihjäl en kvinnlig motståndare kommer ofta ett manligt dödsvrål från hennes strupe - ihopblandade röstspår? Röstskådespeleriet är taffligt och dialogen skrattretande. Musiken är obefintlig och inte ett enda vapen har någon som helst tyngd bakom coolheten din cowboyhatt faktiskt borde ge.

Det enda som är någorlunda positivt är plattformandet. Från och till är det nästan tillfredställande att hoppa från stege till påle till rep. Problemet är att plattformandet i nästan alla andra spel med liknande funktioner är bättre.

Det här har varit en oinspirerad upplevelse

Men man blir åtminstone inspirerad att hålla sig borta...

Damnation är ett spel som skulle kunna vara så mycket bättre. Dessvärre är det inte en grej som tynger ner det, utan i princip allting. Blue Omega har så att säga skitit i det blå skåpet och jag kan inte rekommendera det här till någon. Det är deprimerande hur de efter att ha kommit tvåa i Make Something Unreal 2005 kan ha fått ur sig en sådan här ultrakalkon och troligtvis är de själva extremt deprimerade. Jag har aldrig vart med om ett spel som känns så oinspirerat. Det finns ingen glädje i det, vare sig i spelkänslan eller det estetiska.

Så vad tycker vi då om Damnation? Vad tycker du om pensionärer som betalar med småmynt när du är stressad? Vad tycker du om att trampa i hundskit på trottoaren? Vad tycker du om skrikande småbarn? Nej, vi är inte så förtjusta i Damnation heller.

Skicka en rättelse