Tyskland har verkligen hållit den klassiska äventyrsfanan högt de senaste tio åren. Utvecklare som till exempel #Daedalic spottar ur sig estetiskt tilltalande peka- och klicka-äventyr på löpande band, och de är långt ifrån ensamma. Ibland är de här spelen dock ganska slätstrukna, med omständliga pussel och medioker dialog. Ett av undantagen var #King Arts underhållande fantasykomedi #The Book of Unwritten Tales. Ett spel som utvecklades i en smärre evighet innan det slutligen damp ner och blev en mini-hit bland fans av genren.
Vackert, som sig bör.
I #The Book of Unwritten Tales 2 har King Art inte sparat på krutet. Den andra boken är lång, välgjord och tjusig. Inte minst grafiken har fått sig ett uppsving. Miljöerna är atmosfäriska och fulla av detaljer – från snötäckta stadslandskap till spindelväv i hörnen och glittrande solstrålar genom magiska vattenfall. Även den orkestrerade musiken låter pampig och påkostad, om än ibland malplacerad. Diskrepansen mellan musikens intensitet och storslagenhet och det långsamma förloppet på skärmen är ofta stor.
Slo-mo
Handlingen utspelar sig några år efter föregångaren, och vi möter återigen äventyraren Nathan, alvprinsessan Ivo och magikerlärlingen Wilbur – som nu blivit professor på en magiskola. Intrigen kretsar kring ett mystiskt hot i form av en destruktiv kraft som förvandlar det magiska landet till rosa krambjörnsfluff. Men det tar en mindre evighet innan storyn tar någon egentlig fart, eftersom spelet pendlar mellan tre karaktärer vars individuella historier inte har mycket med varandra att göra till en början.
Tempot är med andra ord lågt. I det första spelet var själva upptäckandet av världen, dess invånare och historia en röd tråd. Den här gången är mycket bekant, vilket gör att avsaknaden av driv i narrativet blir mer kännbart. Inte heller humorn är fullt lika skarp den här gången. Den har sina stunder, men lite för ofta stannar det vid att referera andra äventyrsspel, kända sagor eller böcker, men utan att göra någon vidare poäng av det.
Berättelsen tar oss bakåt i tiden, och grafikerna är med på tåget.
Pusslen är många, och för det mesta logiska inom spelets ramar. Ibland staplas de på varandra på ett lite jobbigt vis, där enda belöningen för att lösa ett pussel är ett nytt pussel – utan känslan av progression. Det kan göra att du får spendera lite väl lång tid med att ränna runt mellan samma tre, fyra skärmar innan du kommer vidare. Enstaka pussel, som bland annat ett där du måste idka gruvarbete, är också frustrerande krångliga och omständliga.
The Book of Unwritten Tales 2 är gammaldags, gemytligt och välgjort. Det är inte lika underhållande som sin föregångare, dock, och tempot är bitvis mördande lågt. Spelets generösa längd lär ge många timmars pysslande för fans av genren, men om du vet med dig att du är otålig är risken stor att frustrationen förtar den charm spelet ändå har.
