När Activision-Blizzard osentimentalt dumpade Ghostbusters The Video Game från sin gemensamma spelportfölj var det många som suckade uppgivet åt det kortsiktiga lönsamhetstänkandet. Här hade vi ett filmlicensspel baserat på en odödligt 80-talsklassiker, som för en gångs skull såg ut att göra det mesta rätt. Och så slänger världens största spelföretag det på soptippen.

Nu dröjde det inte särskilt länge innan #Atari och #Sony adopterade det övergivna spelet men när det nu ser dagens ljus är frågan om #Terminal Realitys spökstudie tar sig igenom turbulensen intakt?

Förväntningarna blir knappast lägre av att i princip hela gänget bakom filmen (låt oss ignorera den värdelösa uppföljaren) är inblandade i spelet. Förläggaren har gjort ett stort nummer av att Dan Aykroyd och Harold Amis har skrivit manuset, vilket snart visar sig vara en sanning med modifikation (de har putsat till det). Men vad spelar det för roll när det trots allt är så pass bra som det är? Lägg därtill Bill Murray, Ernie Hudson och de tidigare nämnda två herrarna som alla gör rösterna till spökjägarna och du förstår snart att det här inte är en dussinproduktion bland andra. Sa jag förresten att Bill Murray var med?

Imponerande story

men toklinjär spelmekanik

Storyn utspelar sig två år efter Ghostbusters II och involverar en ockultdyrkande arkitekt, en kuslig utsällning på stadsmuséet och naturligtvis, allas vår favoritgud från Sumer: Gozer. Det hela är skönt överdrivet på samma sätt som filmen och skulle faktiskt inte vara helt oävet även på den vita duken. Den välskrivna och underhållande dialogen gör sammantaget detta till en mycket behaglig upplevelse att ta sig igenom.

Själva spelmekaniken är tyvärr det som är minst imponerande i sammanhanget: spökjägarna tar sig gemensamt an uppdrag efter uppdrag där målet är detsamma. Formeln är densamma, du jagar spöken med din vilt fladdrande PKE-mätare, försvagar dem med din protonstråle för att slutligen tvinga ner det olyckliga spöket i en rykande fälla. Det, tillsammans med en envetet konservativ bandesign där ordet linjär knappast räcker till för att beskriva de rälsade uppdragen och en stundtals överdriven tilltro till triggade scener, gör att Ghostbuster: The Video Game knappast kommer att vinna några vänner bland franchisens icke-fans.

Nu gör det här inte så mycket ändå för i samma sekund som du kliver in i balrummet på Sedgwick Hotel och inser att du är i en Ghostbustersfilm, bleknar alla spelmekaniska invändningar. Och så fortsätter det med en imponerande bossfight med Marshmallow Man och en kuslig jakt genom vindlande biblioteksgångar på den gråa damen. Alla är direkt plockade ur filmhistorien och alla gör sitt för att vrida upp stämningen till max.

Smått magisk tonträff

Lyfter ett medelmåttigt spel

Grafikmotorn är kompetent utan att på något sätt briljera. Nej, det som imponerar i produktionen är ljudet och då menar jag inte bara det klassiska soundtracket med Ray Parker Jr:s popdänga i spetsen. Hela ljudbilden hjälper till att frammana den mysrysliga atmosfär som är varumärkets livsblod. Här finns även ett dugligt multiplayerläge där du kan tävla eller samarbeta med spelare över nätet i uppdrag som är skräddarsydda för ändamålet. Det finns med andra ord ingen möjlighet att ta sig igenom kampanjen med en kompis vilket är lite synd. Men multiplayer är en bisak, det är singleplayerkampanjen som klockar in på hyggliga 8-9 timmar som är huvudrätten.

Ghostbusters: The Video Game är utan tvekan ett lysande filmlicensspel, men det säger egentligen mer om genrens sunkiga nivå än något annat. Till syvende och sist är det här medelmåttigt actionspel inramat av en extremt välgjord story som lyckas fånga charmen med originalfilmen på ett alldeles utmärkt sätt. I det här fallet räcker det långt. När jag som liten sjuårig knodd vacklade ut från bion efter att ha första gången ha sett Ghostbusters var det med fjärilar i magen och den där låten ekande i huvudet. Nu, 25 år senare, lyckas Terminal Reality stundtals framkalla den där magin igen och det är imponerande. Ibland är det helt enkelt känslan som är det viktiga.

Skicka en rättelse