Arrowhead har ständigt varit synonymt med Magicka. Är den tiden förbi?

Han heter Fluffy Fleshwall. En sekund tidigare visste jag inte att han fanns, nu är han min allra bästa vän. Han som dök ner som dödsängel i det sadistiska helvete som är Helldivers. Han som med sitt maskingevär förvandlar kaoset till sjunde co-op-himlen. Han som med gott humör på andra sidan högtalaren försäkrar att allt kommer ordna sig. Jag och min soffpartner var för länge sedan uträknade, dömda att bli maskmat på en avlägsen snöplanet. Fluffy Fleshwall ändrade allt.

Helldivers är fyllt med sådana här ögonblick, som ställer allt på ända. Trots sin enkelhet träffar det djupt. För det är ingen tvekan om att grunderna är okomplicerade. Du reser galaxen runt och gör korta nedslag, ofta inte längre än några minuter, på isometriska djungel-, öken- och isplaneter. Där ska du utföra simpla handlingar, som att leverera en väska till en särskild plats eller spränga ett insektsnäste. Därefter ska du kalla på ditt skepp, men se för guds skull till att inte få det i huvudet!

På några korta ögonblick går spelet från stiltje till orkanstyrka.

Och det är just detta som är haken – Helldivers är mästerligt på att sätta dig i skiten. Det kommer att slå undan benen för dig, om och om igen. Planeterna svämmar över av aliens, cyborger och jätteskalbaggar. Men det som verkligen sätter dina twin sticks-fingrar på prov är #Arrowheads förkärlek för friendly fire. Situationerna som uppstår för dig och dina co-op-kompanjoner är precis lika dråpliga som i Magicka, om inte värre. Men istället för blixtar och flammor får du kulsprutor och lasergevär. Det gör lika ont.

Från himmel till helvete och tillbaka igen

När horderna anfaller från alla möjliga (och omöjliga) håll är det lätt att tappa huvudet. Det är också lätt att dras med i det ständiga kaostempot och bara njuta av adrenalinpåslagen. När du och dina tre fränder väl får till en fullträff, när ni står där som en okrossbar mur av ond bråd död och bara plöjer ner moståndet, just då är Helldivers världens bästa spel.

Men lika fort som jag når himlen lika fort tar Arrowhead ner mig på jorden. Som när jag åkallar livsviktig ammo och får den i huvudet. Och dör. Som när jag armerar helvetesbomben och sånär hinner undan sprängradien. Note to self: det finns inget ”nästan” gällande explosioner.

Men mot de orimliga oddsen har du något som jag skulle vilja påstå är spelets bultande puls: stratagemerna. Lika för alla är att de frammanas via hyfsat enkla knappkombinationer. Men när kriget rasar runt dig finns inga enkla kombinationer. Det blir en ständig avvägning: fly eller stanna upp ett ögonblick och slå in koden. Lyckas du kan belöningen vara skillnaden mellan liv och död. Om du inte redan är död.

Inslagen mellan uppdragen är hissmusik i jämförelse med huvudrätten.

Stratagemerna skiljer sig ordentligt åt. Kanontornet är fantastisk under den minuten det tar att åkalla din skyttel tills den landar. Kanonen skjuter starkt och snabbt, men också rakt igenom dig om en fiende råkar stå på andra sidan. Möjligheten att kasta dig på marken kommer väl till pass. Du kan också kalla tillbaka dräpta vänner, teslatorn och kraftfulla exosuits med överväldigande eldkraft (men tyvärr underväldigande smidighet). S.O.S. ökar chansen för att en onlinespelare ska fara in i ditt spel.

Min favorit är pansarbilen med plats för alla fyra spelare; en förare, en som sköter storkanonen och de två sista till vänster samt höger som har hand om två turrets. Känslan av att låta bilen rusa fram genom djup snö och samtidigt mosa motståndet är svårslagen. Här tycker jag det är mycket viktigt att lyfta fram Playstation-trofén ”Which seat can I take?”, som du bara kan låsa upp på fredagar genom att ha fyra spelare i en och samma bil. En inte så subtil "hyllning" till Rebecca Black.

Adrenalin är en bra sak.

Humorn är annars inte lika framträdande som i Magicka. Inte heller spelar storyn en särskilt stor roll. Istället lever Helldivers här och nu, där det är de korta uppdragen som bär fram helheten. Den gör det oftast med pondus, men stötvis tenderar spelet att bli tjatigt. Trots en rik fiendefauna, ett ständigt levlande mot nya vapen och en ständigt stegrande utmaning går ibland alltsammans på tomgång. Som om allt är en upprepning på väg mot ännu fler upprepningar. Att spela ensam är tämligen meningslöst och jag ställer mig frågande till om den galaktiska kampanjen kommer bjuda på så stor dramatik. Den är ju trots allt en metakampanj.

Sedan kastas jag ner på en ny planet, ställer mig sida vid sida med tre skjutglada fränder och låter mina flinka twin sticks-fingrar göra jobbet. Jag är återigen i sjunde co-op-himlen, och när allt kommer omkring är det vad som räknas. Vi ses bland stjärnorna. Kanske blir just jag din fluffiga vägg av kött?

Skicka en rättelse