Det storskaliga kriget förpassas till blott tre öar och med betydande manskapsminskningar. Battlefield 1943 är ett bantad krigsupplevelse till lågt pris - och en bitvis stor spelupplevelse.

Egentligen var det skott mot öppet mål. Jag, en enkel infanterist, flyr till fots från det vrålande jaktplanets bomber och kulsprutor. Men piloten är målkåt, han attackerar för brant för att sno mig och mitt lag på ytterligare ett liv. Kraschen är våldsam, en avsliten vinge svischar tätt, tätt förbi min skalle. Jag skulle kanske ha spelat ett par rader Lotto innan jag gav mig ut i strid.

Händelser som denna är klassiska i Battlefield-sammanhang. Och låt oss säga det direkt - Battlefield 1943 formligen osar Battlefield. Det är sprängfyllt med dramatik, spektakulära strider och evig flaggjakt i ett högintensivt småskaligt krig. Känslan av att vara tillbaka på Wake Island sensommaren 2002 (eller kanske 1942, om man vill göra sig lustig) är påtaglig.

Is less more?

Nja.. mest en anpassning till en ny målgrupp

Men 1943 är inte en ren remake. Det är en bitvis omarbetad och ganska liten nytolkning av spelet som gjorde #Dice till superstjärnor. För ungefär 150 kronor får du ett multiplayerspel (tutorialen undantagen) med tre kartor, tre spelarklasser och maximalt 24 deltagare per omgång. Spelmotorn Frostbite, som introducerades i #Bad Company, driver kalaset och den ger dels ett fräscht utseende, dels låter den dig spränga sönder det mesta (faktiskt mer än i Bad Company). Hus kan jämnas med marken och det kan i vissa fall förändra spelbilden; fotsoldater kan inte gömma sig i husen i jakten på flaggor. Därtill slipper du gisslet med att fastna med stridsvagnen i träd.

Två spelarklasser har tagits bort och de tre som är kvar får dela på bördorna. Infantry-gossarna har maskingevär och raketbössa, rifle-klassen förlitar sig på en åttaskottsbössa med granattillsats och sniper-soldater har prickskyttebössa, pistol och sprängmedel. Medic-klassen är alltså borta och det har lösts genom att hälsan regenererar med tid - blir du sårad räcker det att hålla dig undan ett tag för att du ska tillfriskna. Risken att skjuta kamrater behöver du inte heller oroa dig för - friendly fire är avstängt.

Förändringarna innebär att spelet gjorts mer lättillgängligt. Många veteraner har morrat om detta sedan spelet presenterades i februari och de lär fortsätta på samma sätt när Windows-versionen släpps (det talas om september). Men Dice har inte för avsikt att göra exakt samma spel igen, även om nostalgivågorna svallar högt. Snarare handlar 1943 om att sälja in det geniala konceptet till en ny målgrupp, nämligen konsolfolk som gillar lättillgängliga och prisvärda onlinebataljer. Om spelet sen visar sig vara lika roligt på dator gissar jag att vissa glömmer sin förhandskritik.

Den förändring som kanske fått mest uppmärksamhet är att det maximala antalet spelare bantats från 64 till 24. Tveklöst uppseendeväckande, men med ett antal speltimmar i ryggen tycker jag faktiskt inte att det gör så mycket. Du missar visserligen de där kaotiska 64-spelarvändorna, fast å andra sidan har kartorna trimmats så att du sällan behöver känna dig ensam några längre stunder om du lirar på välbefolkade servrar. Men, ni bör åtminstone vara uppemot sju, åtta personer per lag för att spelet inte ska förvandlas till ett race mellan lediga flaggor.

Geografi från förr

Wake up and smell the upprepning

Kartorna var det ja. Wake Island, Iwo Jima och Guadacanal hänger med vid premiären. Samtliga känns igen från förr och jag tycker faktiskt att det är sniket: dels att de är så få, dels återanvändningen (särskilt med tanke på hur många varianter av just Wake Island vi redan har kört). Men visst, det ska erkännas att alla tre är riktigt välslipade och att omspelningsvärdet fortfarande är skyhögt. Dessutom har de justerats en hel del. Ta till exempel Wake: båda lagen utgår från varsitt hangarfartyg istället för att det ena anfaller och det andra försvarar. En rolig detalj är att en fjärde bana kommer släppas när den totala summan kills når 43 miljoner (per konsol, om vi förstått saken rätt). Coral Sea, som den heter, är helt flygbaserad, innehåller 24 plan och handlar om dogfight. Tyvärr fick jag inte möjlighet att testa den banan vid recensionssspelandet.

Om du befinner dig på andra sidan av detta fågelperspektiv har du problem.

Spelmässigt känns mycket igen från 1942 men en skillnad är att samarbete getts större utrymme. Många achievements/trophies kretsar kring teamwork och ett squad-system parar ihop dig med en mindre grupp kamrater om du så önskar, med fördelar som att gruppmedlemmarna fungerar som spawn-punkter. Det är ett välkommet inslag i ett spel där samarbete är nyckeln till framgång och ett tydligt tecken på att genren utvecklats från 1942:s dagar. En nyhet är att du kan skicka iväg en bombraid över kartan. Detta strategiska inslag blir tillgängligt genom att inta kartans flygbas och styrs från fågelperspektiv där du försiktigt guidar de tre planen mot målet. Rätt utfört är detta alternativ duktigt kraftfullt och därför har det en "uppladdningsperiod" på ett par minuter innan det blir tillgängligt igen. Dessutom ljuder flyglarm under raiderna och om du är ute i tid kan du motverka dem med luftvärn och kraftigare vapen.

Vingen i ryggen

En berättelse om varför döden trots allt är kul

Battlefield 1943 är ett ganska kort kliv framåt för denna stilbildande serie. Några större skillnader mot originalet är det egentligen inte tal om, det här är en remake som vet var den har sina rötter (även om hardcore-folket inte håller med). Förväntar man sig en renrasig 1942-repris är man på fel spår, det här spelet är gjort för fler än datortalibaner.

Ger du den här titeln en ärlig chans kommer du springa på en hög smått fantastiska spelupplevelser, som den med det kraschande flygplanet i recensionens början. Eller den som jag inte berättade om, när jag sprang uppför en kulle och avled av en välriktad vinge i ryggen. Mot den pilotens precision hjälper inga lotterier i världen, men en stor spelupplevelse är det.

Skicka en rättelse