Reservoir Dogs

Kan en av de senaste 20 årens mest stilbildande filmer verkligen fungera som spel? Reservoir Dogs är en studie i vasst skådespeleri, mästerlig berättarteknik och styckad tidslinje - sannerligen inga vanliga omdömen om filmspel. Snacket brukar istället kretsa kring vissen handling och såsiga kontroller. Quentin Tarantinos magnifika våldsberättelser ger i alla fall utvecklarna en stabil grund att stå på, men är de uppgiften vuxen att göra ett nytt Riddick?

Nej, verkligen inte. Starbreeze magnifika fängelseflykt var ett undantag, Reservoir Dogs spelar i en helt annan division. Det kommer dock undan med hedern i behåll, mycket tack vare att kontrollerna är helt okej - inte alltid givet för konsolportningar - och bra användning av storyn. Även om det inte är ett absolut krav bör filmen ha setts för att till fullo uppskatta spelet. Försnacket gjorde ett stort nummer av att frågetecken från rullen rätas ut. Just den detaljen gjorde mig tveksam, Tarantino vet vad som måste berättas och inte. Ta exempelvis väskan i Pulp Fiction: innehållet är helt oväsentligt för berättelsen, oavsett vad vår nyfikenhet säger. Farhågorna besannas inte, det är faktiskt rätt kul att med egna ögon se det som rullen nöjde sig med att bara berätta om.

Våld, tveksam moral och K-Billy-sväng

Handlingen kretsar kring några råskinn som anlitas av en gangsterboss och hans son för att utföra en diamantkupp. Rånet misslyckas och överlevarna samlas i en lagerlokal för att reda ut vem en eventuell polisinfiltratör kan vara. Spelupplägget är snarlikt, fast med inriktning på actionsekvenserna (uppdragen låter dig spela som var och en av de olika bovarna) istället för vassa diskussioner.

I ungefär två tredjedelar färdas du till fots, resten handlar om bilkörning. De senare är måttligt fräscha, med halvdan styrning och mål som att ta sig till till en given plats på tid. Roligare då vid promenader, där vi stiftar bekantskap med intressanta inslag som gisslantagande och avrättningar. Kliar det i avtryckarfingret väljer du att helt sonika panga dig igenom uppdragen, medan en mer professionell approach är att ta gisslan. Alternativ två medför att polisen inte skjuter på dig, plus att du kan tvinga dem till underkastelse. Civila och vakter ger upp vid vapenhot, medan poliser hänger i tills du handgripligen misshandlar gisslan. Skurkarna har karaktärsspecifika avrättningsmetoder, tillgängliga först när en självförtroendemätare fyllts. Dessa är extra effektiva som övertalning, men man frågar sig varför konstaplarna ger upp efter att gisslan avlidit... Om läget är förkylt kan du med full mätare aktivera en slow motion-funktion som gör det lättare att rensa området.

Både våld och hot fungerar för att ta dig framåt i handlingen. Glada avtryckarfingrar väcker mer uppmärksamhet och spelet blir därmed svårare, men det är ingen lätt match att gå igenom uppdragen utan blodspillan. Gisslan tappar nämligen mental hälsa och efter en stund vägrar de lyda dina order, varvid du måste sätta pistolen mot en ny stackares tinning. Efter uppdragen visas statistik över dina gärningar, med en mätare som anger om du är proffs, kriminell eller psykopat. Kul, motiverar till alternativa tillvägagångssätt i ett spel som annars är tämligen linjärt.

Dags att skaffa svart kostym?

Reservoir Dogs är ett godkänt hantverk. Utan att framkalla endorfinrus klarar det sig bättre än de flesta film- och multiplattformspel, mycket tack vare snygg användning av förebilden. Blott en originallskådis (Michael Madsen) medverkar och ljud och dialog är stundtals medelmåttiga, men att hela soundtracket ingår väger upp en hel del. Visst skiner konsolsläktskapet igenom, främst på grafiken, men snygga övergångar mellan filmklipp och spelande är tillräckligt välgjorda för att frammana känslan av att faktiskt vara en del av filmen.

Moralväktare undviker detta synnerligen våldsamma spel, andra kan räkna med ett par timmars småtrevlig underhållning. Ett bra filmspel, varken mer eller mindre.