FZ:s Fredrik Eriksson vet inga andra spel som plågar honom så till den midla grad att han vrålar könsord så det hörs från soffan till helvetet.

Andetagen kommer stötvis. Mina darrande händer fumlar med knapparna. Jag tumlar runt på en kyrkogård jagad av någon som jag: en jägare. Han avfyrar sin revolver. Jag replikerar. Han höjer sin yxa och rusar med ett vrål mot mig. Jag viker undan i sista stund. Reflexmässigt hugger jag honom i sidan med min trofasta köttkniv. Han snubblar till, lyfter händerna mot himlen och ger upp ett skri som ekar genom natten.

From Softwares mörker har aldrig varit vackrare.

Sekunden senare är han inte en sån som jag. Nu är han en gigantisk varulv som krossar gravstenarna som om de vore frigolit. Jag kastas hit och dit, gör tafatta försök till attacker. Men det här är kattens lek med råttan. Jag är död innan jag når marken.

”Är jag värdig Bloodborne? Nä, värdelös är vad jag är. En usel spelare.” När jag åter styr stegen mot kyrkogården är mina tankar tunga. Men just då, ögonblicket innan jag ska forcera den vita dimman, fastnar blicken på något en annan spelare lämnat efter sig. En mening. Några väl valda ord. En tanke föds.

Himmel och hardcorehelvete

Världens modigaste gamers, alltså Souls-spelens anhängare, dyrkar serien på närmast sektliknande vis. Vilket är fullt logiskt då du måste sälja din själ för att ens ha en liten chans i hardcorehelvetet. När jag träder in Bloodborne-världen är det passande nog via en blodsrit. När jag vaknar upp är jag en jägare. Solen lyser röd i skymningen och resan in i natten ska börja.

Levla smart. Dumma beslut straffar hårt och utan nåd.

Den fallna staden Yharnam är ett gotiskt och viktorianskt praktverk. Det infekterade blodet rinner längs kullerstenarna, bestar sitter uppspikade på brinnande träkors och röken virvlar i luften tillsammans med dammet. I en skog gapar djupa raviner och i horisonten skymtar jag katedralen och stenhusen jag nyss lämnat bakom mig. Det är en värld utan sömmar, som omfamnar den nya generationens hårdvara och där musiken till stor del är bortskalad och ersatt med släpande fotsteg, väsande, vindens vinande och, förstås, mina egna andetag.

Om Yharnam är skelettet som bär Bloodborne är striderna pulsen som får spelets hjärta att banka. Eller snarare: dåna. #From Software med demonregissören Hidetaka Miyazaki i spetsen hade kunnat kopiera forna strider rakt av och ändå dyrkats. Istället höjer de ribban. Jag har alltid hyst en slags hatkärlek till Souls blytunga strider. För ibland vill man inte bara känna sig som en mäktig koloss utan också smidig som en katt, med en räv eller tre bakom örat. Jag gör det nu.

Dags för ond bråd död. Glöm inte höghatten!

En av nymodigheterna, skjutjärnen, är främst inte vapen utan verktyg. Avfyrar du skott i precis rätt ögonblick paralyseras fienden en kort sekund, sänker garden och öppnar upp för en förödande kontring. Att ständigt utsätta sig för risker är tärande men samtidigt eggande. Känslan av att få ner en best på knä, vika ut min köttkniv till en såg och punktera monsterhjärtat är triumfartat. Liksom systemet som låter dig suga tillbaka blod du förlorat, men bara om du tar chansen och får in en motattack direkt efter din skada. Risktagandet löper som en blodröd tråd genom hela spelet. Hur högt är du beredd att spela?

Föregående Nästa
Snart drar väl From Software ut huvudet ur arslet och släpper det till PC där den största spelarbasen finns. Älskar spelen men köper inte en värdelös konsol med redan långt utdaterad hårdvara, bara för en titel. 05/05 Fick vansinnesutbrott på Dark Souls. Skall nog inte utsätta varesig mig själv eller min familj för något mer från From Software... 31/03 Jävlar vad bra detta spelet är. Jag som trodde att jag hade vuxit ifrån nötandet i spel, men icke. Jag måste döda det svinet som smekte mig.... och det känns hur bra som helst bra när man väl fått klyva kräket i tur. Ärligt, jag vet inte riktigt vad tje... 30/03 You are correct. Lirade ett par timmar men gav upp. Var fan inte kul när man fick knalla igenom samma bana, gång efter gång för att nå första bossen. När han var död upprepades samma sak igen. Not my cup of tea.[/quote] Vilken "första boss" menar du?... 29/03 Beroende som man är av tidigare Souls-spel så är man bra jäkla sugen på att köpa en PS4 bara för att spela Bloodborne! Blir nog till att köpa det och hoppas på få låna en PS4 på obestämd tid av en vän :) 29/03 Du har helt rätt. Dark Souls-spelen är inte direkt svåra, de är mer tidskrävande. Lär man sig hur monstrerna funkar så är det rätt enkelt. Fast man måste ju ha tungan rätt i munnen eftersom om man måste döda 12 monster i rad och precis har dödat nr 11... 29/03 Jag bashade dig inte... Men det är bara tydligt att du inte är duktig nog för att klara spelet, av vilka anledningar de nu kan vara. Folk säger nyaste Donkey Kong till Wii U är jättesvårt (typ överallt) och jag tycker själv bara det är ett vanligt platt... 29/03 Jag har spelat drygt nio timmar och klarat tre bossar. Jag tycker detta är full pott utan tvekan, 5/5. Älskar det här spelet. Man är så härligt nervös och stressad när man går i ett nytt område. Trots att man är ungefär tio gånger smidigare i detta än... 28/03 MInotauren eller vad fan det var uppe i klocktornet. Det jag gillade med spelet var att det var svårt men om du hade läst vad jag skrev förut innan du började basha mig så hade du sett att jag inte gillade att man fick köra samma bana/map/level vad du... 28/03 Vilken "första boss" menar du? Spelet är lite annorlunda än andra lir när det kommer till att slåss. Det går inte att bara rusha in i ett rum och tro att man överlever utan problem. Bäst att försöka ta ut dem en och en, kanske till och med på avstånd.... 28/03
Skicka en rättelse