Assassin's Creed-fansens drömmar går i uppfyllelse när Ubisoft till sist utforskar 1500-talets Ming-dynasti. Tyvärr är uppvaknandet brutalt.

Vore jag Yves Guillemot skulle jag stryka ett svart streck över Ubisofts tredimensionella 2014. Watch Dogs var en stor besvikelse och Assassin's Creed Unity kraschlandade – bokstavligt talat. En buggstädning inleddes visserligen och Far Cry 4 levererade vad de andra inte mäktade med. Men skadan var redan skedd. Och Ubisofts största kassako hade skakats i sina grundvalar.

Vad många dock glömmer är att Ubisofts 2d-år var en triumf. Child of Light och Valiant Hearts var båda plattformsspel som experimenterade friskt med våra föreställningar av genren. Resultaten var makalösa. Särskilt sättet Ubisoft Montpellier tolkade första världskriget på lämnade spår – och knappt ett öga torrt. De kan om de vill.

China Chronicles har alla förutsättningar för att lyckas.

Ubisoft har med andra ord världens chans med sitt första tvådimensionella Assassin's Creed sedan de tafatta försöken i seriens gryning. 1500-talets Kina och Ming-dynastin är dessutom en historisk fond som varit hett eftertraktad av seriens fans, om än inte lika mycket som feodala Japan. Fast med underground-favoriten Shao Jun i huvudrollen och en bländande oljemålad estetik borde det ändå inte kunna bli annat än triumf.

Katt på hett pagodtak

Men, återigen, vore jag Yves Guillemot skulle jag inte kasta bort licensen på ett B-team. I händerna på Climax Studios blir Assassin's Creed Chronicles: China tafatt. Spelmekaniskt är det habilt med följsamma kontroller och läckra konster som får Jun att framstå som katt på hett pagodtak. Men vad hjälper det när hennes hämndhistoria känns utspädd och oengagerade?

Shao Jun har annars en fascinerande bakgrund som empirisk konkubin, men där hon till skillnad från sina medsystrar slapp binda fötterna för att nå det sjuka idealet. Kejsaren ville inte skada dem då han tyckte om de kattlika danserna Jun bjöd på. Han föredrog det dansanta framför att gå till sängs med henne. Ett tag. Att öppna kistor och glänta till sådana historier är häftigt men framställer samtidigt spelets pågående handling som tam. Vad gör ett intressant förflutet när nuet är så trist?

Som en oljemålning. Mellansekvenserna är bländande.

Och vad gör en kittlande genremix när spelet till syvende och sist levererar repetitiv stealth, sidårdär plattformande och rätt bedrövliga strider. Till spelets försvar är kampen man mot lönnmördarkvinna den sista utvägen, den du tar till om smygandet sviker. Att tassa fram mot fienden och tyst sparka sitt gömda blad i halsen på honom (blad i skon är det nya svarta, att ha dem vid handlederna är ju 2007) är betydligt mer tillfredställande än att göra upp i dueller à känslan hos ett fylleslagsmål.

Jun inleder sin resa i Maijishangrottorna, lönnmördarnas gamla hemvist, och tar sig därifrån till flammande hamnar, hustak som bjuder på våghalsig akrobatik och Förbjudna staden med en vaktstyrka som kräver ungefär samma mått tålamod som Kinesiska murens längd. Som förhandsfilmer vittnat om är det en vacker resa, men vad som tidigare lämnats ute är att skönheten lätt försvinner bakom interfacet, listan med sekundära vapen, sidomål och huvudmål. Det hela blir rätt rörigt.

Det gäller även spelupplevelsen. Juns flora av trick byggs ständigt på vilket är något av ett tveeggat svärd. Tvivelsutan lär hon sig spektakulära konster som att med reppilen hissa sig upp i taket och gömma sig bland bjälkarna. Å andra sidan bromsas allt upp av inforutor och tutorials där Shao Jun lärs upp av den största Assassin's Creed-ikonen genom alla tider, Ezio Auditore, som sorgligt nog berövats accent, charm och Roger Craig Smith.

Striderna är den sista utvägen samt tråkiga.

Jun behöver inte hela rörelsearsenalen. Hälften hade varit nog. För roligast är resan när jag slipper tänka, utan bara gör. Trots sin stealthfokus tycker jag bäst om banorna där jag tvingas fly hals över huvud. Jag glider längs golven och hugger fienden, väjer för flammor, susar genom luften och penetrerar vakter med svärdet. Jag kastar mig längs bräckliga stegar och gör våghalsiga hopp ut i evigheten. När tempot saktar ner tvingas jag tänka till, men å andra sidan förlustar sig Climax alltför ofta i återvunna inslag eller billig trial and error. Jag tröttnar snabbt.

Och detta är bara början. Efter Ming-dynastin kommer snart två nya hjältar i två nya eror: den ryska revolutionen och Sikh-imperiet i Indien. Just nu känns det, med Shao Juns resa i färskt minne, mindre som löften och mer som hot. Vore jag Yves Guillemot skulle jag tänka mindre med plånboken och mer med hjärtat. Fast bevisligen är det lättare sagt än gjort.

Fotnot: Recensionen avser pc-versionen.

Skicka en rättelse