Femton månader efter den dramatiska cliffhangern är äntligen Broken Age redo att sätta punkt. Men det i en final som inte är bäst utan bara bra.

Broken Age var som namnet skvallrar om trasigt: stympat, kluvet på mitten, långt ifrån fullbordat. Men på många sätt var första akten också alldeles underbar. Redan i sin linda var det legendariskt då det på egen hand sparkade igång Kickstarterspelen.

Det är en otäck tanke men vi måste ändå tänka den: utan Tim Schafers snilledrag att söka sig till crowdfunding hade vi kanske aldrig sett Pillars of Eternity eller Star Citizen. Troligen inte heller mina personliga favoriter The Banner Saga eller Tesla Effect.

Det är visserligen rena spekulationer men en sak står klar: vi hade definitivt inte fått Broken Age. För trots det tunga oket det bar på sina späda peka och klicka-axlar, trots Double Fines ökända problem med att hålla i pengarna vi kastade på dem, lyckades det slå undan våra ben med ren och skär charm.

Ingen skriver karaktärer som Tim Schafer.

Shays och Vellas resor var på många plan motpoler. Shay var fast i en trist rymd där varje dag var som den förra och alla hans vänner var konstgjorda av hans ömma men datoriserade moder. Vella i sin tur hade slitit sig loss och såg ständigt nya horisonter och mötte gubbar i moln och talande träd. Vi begrep inte hur historierna hängde ihop men samtidigt höll den schaferska humorn dem tätt samman. Liksom det faktum att båda sidor av Broken Age-myntet var fina och äkta coming of age-sagor.

Men det var först i slutet av den första akten mycket föll på plats. Det är svårt att närma sig det utan att spoliera berättelsen, så vi nöjer oss med att konstatera att spelplanen ritades om och att himlen trillade ner. Ur det cliffhanger-perspektivet har förstås femton månader varit en plågsam väntan.

Fast ännu mer smärtsamt är konstaterandet att Broken Age inte kan mäta sig med Grim Fandango, Day of the Tentacle och de riktigt stora äventyrsklassikerna. Det är inte bäst – bara bra.

Ombytta roller för Vella och Shay i andra halvan av äventyret.

Den andra akten tappar farten, går vilse i orimlighet, återvinner för mycket och hade mått bra av att vara hälften så långt. Fast bäst hade förstås varit om vi fått helheten serverad från början. Då hade det varit lättare att såväl förlåta andra halvans skavanker som att se styrkorna. Det hade varit till spelets fördel.

För mig handlar peka och klicka-äventyr om att bege mig mot horisonten utan att veta vad som väntar, som att lätta ankar i Monkey Island 2 eller gasa längs en oändlig motorväg i Full Throttle. I andra akten av Broken Age är det inte tu tal om saken. Visserligen har en del miljöer stöpts om och vi får se dem ur nya perspektiv, men särskilt fräscht är det inte. Jag känner knappt äventyrspulsen slå.

Pusselsadism

Särskilt långrandigt blir det när jag tvingas fram och tillbaka längs samma gamla landskap vi lärde känna redan för ett år sedan. Tuggmotståndet i pusslen är rejält segare den här gången, och jag är kluven. Visserligen var det väl lättsmält sist men å andra sidan visar Double Fine prov på design som hör hemma i den pusselsadistiska forntiden. Å andra sidan finns nydanande tankenötter vars lösningar får en våg av tillfredställelse att skjuta genom kroppen. Och det bästa är att grunderna blott är dubbelknutar eller frågesporter. Det går att göra mycket med väldigt lite. Jag tycker också om lösningarna som pusslas fram genom att växla mellan Shay och Vella.

Svaret på en gåta? Nä, snarare tre!

Men bäst av allt är den varma humorn. Vare sig det handlar om triangeldraman mellan en sked, kniv och gaffel eller existentiella garnbarn levererar Broken Age. Dialogerna är fyndiga, skådisinsatserna genomgående högklassiga och jag lockas till både breda flin och gapskratt. Favoritstunden i denna akt, och faktiskt hela Broken Age-svepet, är tveklöst den tröstlösa kampen med att dra ett lyckat skämt för det talande trädet. Det blir ”din mamma”-vitsar och helt misslyckade dråpligheter. Trädet med sin torra humor missförstår ständigt och stämningen blir tveklöst ansträngd när nio av tio fyndigheter får trädet att tänka på förnedring av hans träiga vänner och iskalla julgransmord.

Så ljusglimtarna finns där, och de är många. Men visst är det omöjligt att blunda för att finalen av Broken Age inte lever upp till sin inledning – eller det anrika äventyrsarvet.

Skicka en rättelse