Det avskyvärda skyttegravskriget under första världskriget, blir online-shooter i dina händer. FZ har testat en fps med ett ovanligt tema.

När fps-spel skildrar krigens fasor handlar det i en överväldigande majoritet av fallen om lustfylld lek. De gånger då utvecklarna faktiskt försöker göra något allvarligt och gripande blir det ofta ofrivilligt komiskt (tryck F för att visa vördnad!) En smula överraskande lyckas onlinespelet Verdun bättre än AAA-kusinerna – förmodligen utan att ens försöka. Rädslan för döden och den ångestfyllda paniken växer helt och hållet fram ur en intressant speldesign.

Efter över ett år i early access byter onlinepangaren ut de lösa skotten mot skarpladdad ammunition och kastar sig ut i det första världskrigets hänsynslösa konflikter. De som höll sig vakna under historielektionerna i skolan vet att det var ett krig som präglades av skyttegravar där båda sidorna grävde ner sig i respektive territorium. Det var förstås en avskyvärd och hemsk plats att befinna sig på. Genom att beväpna mig med gevär och beordra mig ut i det härjade ingenmanslandet så visar Verdun fasorna på ett sätt som ofta är mer indragande än dokumentärfilmer och historieböcker.

Den röde baronen, förmodar vi!

Det centrala spelläget Frontlines går ut på att båda sidorna anfaller och försvarar skyttegravar. Verdun vrider spelmekaniken några varv åt det realistiska hållet, där en enda kula i huvudet eller bröstkorgen innebär slutet. Så det gäller att vara försiktig och smart i sina framryckningar bland trasiga pansarvagnar, övergivna betesfält och leriga diken.

Fy fanken det här kan inte ha varit kul.

När vi sakta smyger fram i fiendens skyttegrav bombas vi av senapsgas. Jag sliter fram min gasmask och överlever, men ser knappt något alls genom det skitiga glaset – förutom att vännen framför plötsligt faller död till marken. Samtidigt kallar någon in eldunderstöd som exploderar till höger och vänster och sliter sönder resten av min trupp. Den förlamande paniken briserar som en handgranat. Jag kastar mig i relativt skydd bakom ett par sandsäckar och undrar vad jag ska göra, väl medveten om att minsta rörelse förmodligen resulterar i min egen död. Det slutar med att jag fegt sitter och väntar tills understöd anländer.

Vackert men gasindränkt.

Trots att respawn-timern ligger på runt 20 sekunder finns det en stor tyngd i döden, på grund av den försiktiga spelstilen och snabba döden. Jag reflekterar många gånger över hur fruktansvärt det måste varit för soldaterna som faktiskt var här på riktigt, men mitt i all ångest är Verdun makabert nog också ett roligt spel.

Varje lag har 16 spelare som är indelade i fyra grupper. Dessa är baserade på olika nationaliteter och truppslag som kanadensare, alpenjäger och britter – alla med olika soldater och förmågor, men oftast med några gemensamma nämnare. Vissa kan kasta handgranater medan andra hanterar prickskyttegevär eller kulsprutor. Varje grupp har en ledare och alla som håller sig i närheten av honom får bonusar. Ledaren kan dela ut order och ledsaga trupperna i rätt riktning, vilket är nyckeln till framgång för att vinna striden.

Den där kommer du inte långt med!

Att rusa rakt fram mot fiender som sitter bekvämt i sina värn är självmord. Därför går större delen av taktiken ut på att sakta men säkert flankera motståndaren. När en flank faller har ditt lag ett gyllene tillfälle att invadera fiendens skyttegrav. Men det är lättare sagt än gjort: den attackerande styrkan har alltid en tuff uppgift framför sig, och att spela med en välfungerande grupp, som en liten kaxig kugge i det stora krigsmaskineriet, är djupt tillfredsställande när det fungerar.

Omvänt blir det förstås otroligt irriterande att försöka samarbeta med ett gäng Rambo-imitatörer. Utan understöd kan fienden i lugn och ro lägga sig till rätta och skjuta skallen av mig så fort jag försöker rycka framåt i terrängen. I detta läge vänds den intressanta skyttegravsmekaniken snarare till en nackdel där premierandet av campande blir enerverande för det förlorande laget. Eftersom Verdun är så laginriktat är det svårt att få ut någon behållning ur sådana situationer.

På minuskontot hittar vi också stela animationer som går hand i hand med förflyttningar som kan vara ganska knöliga emellanåt. Att sikta rätt med en fladdrig och ryckande handgranat är varken enkelt eller roligt. Verdun är trots bortkastad early access-etikett fortfarande ganska opolerat. Dessutom gör endast två spellägen och snarlika kartor att kriget i längden blir ganska enformigt.

Ensam själ på vakt i ingenmansland.

Förhoppningsvis kan de planerade gratisexpansionerna få arrangemanget att växa på sikt. Den lovande grunden finns nämligen där, så med mer polering och material kan Verdun mycket väl skriva in sig i spelvärldens historieböcker så småningom.

Skicka en rättelse