Det skulle mycket till för att få Wolfenstein att kännas fräscht igen, men med stort hjärta och spelmekanisk finess lyckades svenska Machine Games debuttitel The New Order injicera nytt liv i förstapersonsskjutarnas förfader. Wolfenstein: The Old Blood, däremot, har inget till övers för nymodigheter.

För en fristående expansion och prolog är det kanske inte så konstigt; det är trots allt inte nytt blod som marknadsförs. Mer av samma är The Old Bloods motto, och med samma menas inte bara Machine Games våldsamt tillfredställande och mångsidiga spelmekanik.

Fjorton år innan sitt dramatiska återuppvaknande i The New Order är B. J. Blaskowicz, gissningsvis döpt efter ett intimt tidsfördriv och en polsk explosion, tillbaka där allting började. Andra världskriget går, som man säger, åt pipsvängen, och för att förbereda ett sista desperat anfall på general Deathsheads fästning (det som syns i The New Orders inledande kapitel) ska B. J. och hans vän Generisk Soldat 586B åter ”infiltrera” Wolfenstein, där mystisk forskning pågår. Klockor ringer åt höger och vänster – detta är en premiss vi hört förut.

Hjärtat på utsidan. Dödsstjärnan är ett ingenjörsmässigt mästerverk i jämförelse.

Berättelsen utvecklas heller aldrig till mer än just det – en premiss. The New Order, trots sina brister och ojämnheter, var njutbart tack vare sin utmärkta spelmekanik och minnesvärt tack vare sin berättelse och ovanliga spelvärld. Det var en resa och ett äventyr, och medan The Old Blood håller fast vid och i vissa fall bygger vidare på sin föregångares spelmekaniska ambitioner gör det höga tempot att varje försök till berättande faller likt en Miss Teen South Carolina-deltagare inför ett ord med fler än två stavelser.

Den mellan fem och åtta timmar långa expansionen inleds (och avslutas) svagt – svagare till och med än sin föregångare. Tillfångatagen efter ett sedvanligt misslyckat infiltrationsförsök tvingas B. J. in i en obekvämt lång smygsekvens. Närmast odödliga fiender patrullerar bokstavligt talat på räls (de sitter fast i en strömförande skena i taket), och de kan endast dödas genom att hitta och stänga av deras respektive generatorer. En potentiellt spännande flyktsekvens reduceras därför till en dryg halvtimmes letande efter spakar i plågsamt linjära miljöer.

Spelets andra hälft skiljer sig markant från den första, på gott och ont.

När Machine Games väl får upp ångan är det till de bekanta tonerna av intensiva strider, varierade vapen och någorlunda öppna miljöer. Arsenalen har gjorts om en smula från The New Order för att bättre passa andra halvan av 1940-talet, och ett nytt semiautomatiskt hagelgevär och en granatpistol ger dit ett vapen för varje situation. Förutom några nya fiendetyper och spelets gotiska yttre är det mesta sig likt från föregångaren, inklusive behovet av att varannan minut ägna sig åt passionerad förstapersons-Kirby när hälsa eller ammunition börjar tryta.

Några försök till narrativ exposition görs här och var. Vi får träffa ett par karaktärer som på något vis ska vara viktiga för uppdraget men ingen ges nog med tid för att utvecklas eller ge någon form av känslomässigt intryck. I det höga tempot är det dessutom svårt att frammana tålamodet att läsa alla de hundratals lappar och textutdrag som finns utplacerade - visst kan akademiker vara virriga, men att en av nazisternas främsta forskare skulle lämna dagboksutklipp efter sig som Hans och Greta lämnar brödsmulor luktar amatörmässigt berättande på lång väg.

Favorit i repris, och den manligaste duellen i världshistorien.

Ändå är det svårt att inte njuta av Machine Games säregna stil – tillfredställande både som smygande infiltratör och vilt skjutande vrålmonster. Spelmotorn visar inte alltid sina bästa sidor, särskilt med marktexturer utomhus, men väl utformade nivåer och Michael John Gordons utmärkta ljudspår bidrar till att göra varje nytt område i vad som i princip är en sex timmar lång actionsekvens till en spelmekanisk fröjd.

Oändligt med ammunition och oändligt med nazister. Himmelriket för B. J.

The Old Blood lämnar alla berättarmässiga ambitioner bakom sig till förmån för brinnande nazistzombier, nostalgifällor och B-filmscharm. Det är ingenting vi inte sett förut, men likväl en uppvisning i kompetent förstapersonsskjutande från strax efter början till strax innan slutet.

Du kanske ska kolla en gång till på priset. 22/05 Spelet var förbluffande kort. Över på bara 4 timmar. Besviken :-( 21/05 Ja, som i Silent Hill eller RE2: "OH! en PISTOL!" :D Då var man inte bortskämd med vapen. Och sen fick man upgrades till pistolen i RE. Och innan dess var man ganska nöjd över att ha hittat en yxa eller järnrör. 17/05 Ok ingen som bryr sig om detta spelet eller läser recensionen verkar det som. Spelet verkar ju fungera dåligt. Jag får flicker i grafiken. Riktigt störande och efter en google sökning så visar det sig vara vanligt. Även med tidigare spelet som jag dock... 17/05 Vad tycker ni om att man får både maskingevär och gevär, samt möjlighet till skjuta med dubbla maskingevär direkt vid starten av spelet? Jag tycker det var generöst gjort, men jag tycker att vapnen ska komma allt eftersom så man uppskattar dem betydligt... 13/05 Sant...men blomman är böjd så att den ser exakt ut som deras blomma. Men du kanske har rätt...skall ta folien efter pizzaresterna och forma mig en hatt. 12/05 Har inte kommit så jättelångt vad jag vet än, men hittills gillar jag det, känslan i spelmekaniken är svårslagen. "Ja, ein hot dog" och nazisterna som diskuterade grammatik är för övrigt komiskt guld. :D 12/05 Den andra bilden påminner om den omväg Resistance 3 gjorde. Jag gillade den massor! Jag gillade för övrigt stealth i Wolfenstein New Order, det kändes väldigt lugnt och behagligt att hugga folk i ryggen istället för att väsnas. 12/05 Foliehatten på ikväll? Blåsippan är väl inte direkt världens ovanligaste blomma ;) 11/05 LOL! Och jag har fortfarande inte ens hunnit spela första delen, inte helt lätt att ducka för spoilers.. :P 11/05
Skicka en rättelse