Wolfenstein finns i mitt hjärta sedan långt tillbaka. På den tiden då man tyckte att "3D" var så häftigt inom datorspelsvärlden att ett spel fick det i titeln. Nu – mer än 15 år senare – kittlar Raven Software våra nostalgilökar ännu en gång.

För visst är det så, Wolfenstein-serien lever i dag väldigt mycket på mångas minnen av svunna, musklickande nazidödartider. Jag visste det inte då, men #Wolfenstein 3D handlade om tuffe amerikanen William "B.J." Blazkowicz som skulle fly från ett nazistslott med hjälp av rent och skärt våld. Det var ett simpelt men roligt spel, där man växlade pangpang med sökande efter förbandslådor och skatter, och kom att bli stilbildande i förstapersonsskjutargenren. Det måste därför varit knepigt för Raven Software att veta var de skulle dra gränsen mellan nyskapande och att bevara det fantastiskt klassiska i grundspelet.

Storyn i 2009 års Wolfenstein är motvänd sin föregångare. Du spelar visserligen fortfarande den biffige "B.J." Blazkowicz, men denna gång ska du inte bryta dig ut - du ska bryta dig in. I påhittade staden Isenstadt, där underrättelsetjänsten hittat spår av mystiska och magiska vapen som utan tvekan kan avgöra andra världskriget i Hitlers favör. "B.J." kallas in, och tackar givetvis ja med hes, manlig stämma. Han har varit med förr.

Efter ett par (onödigt) långa filmsekvenser, som känns ganska hafsigt gjorda, finner du snabbt att tyskarna på något sätt fått reda på att du är på plats och redan från första sekund gör de ditt liv till ett helvete. Adrenalinet pumpar medan nazisoldater skuttar fram från varje hörn och pepprar på dig medan dina medsoldater inte gör mycket för att stoppa dem. Storyn är väl ungefär som alla väntat sig: endast en enkel ursäkt att få meja ner judehatare utan att ha dåligt samvete för det.

Blodröd action i en grå stad

Det finns actionspel som är helt fria, där man kan springa omkring bäst man gitter (#Infamous är ett bra exempel i år), och så finns det helt linjära spel där man följer ett enkelt manus och saknar valmöjligheter. Wolfenstein är någonstans där mittemellan och det känns som att Raven Software haft svårt att veta vilket ben de skulle stå på. Eller så ville de medvetet ge en extra dimension till en linjär story. "B.J." kan springa omkring hyfsat fritt i Isenstadts tre stadsdelar och ta hjälp av undergroundorganisationen Golden Dawns information, som man hittar i dåligt gömda och dåligt upplysta källare. Eller så går man bara runt och prickskjuter nazister eller hittar nya vapen. Dock är Isenstadt obehagligt grå och tråkig, och om de nu kunde hitta på spejsade kärnvapen så kunde de väl vara lite mer fantasifulla när de byggde upp en låtsasstad?

Isenstadt - som att vara färgblind i ordets bokstavliga betydelse.

Action är dock inte något Wolfenstein saknar, utan är ingrediensen som gör dig spelglad. Det finns väldigt få tillfällen då du får andas ut och läka dina sår, och både soldater och miljöer är många och ombytliga. Tråkigt nog är dina motståndare ganska taffliga – det känns ofta som om de springer omkring utan någon vidare eftertanke. Detta gäller dock inte de magnifika tyska bossar man får möta lite då och då. Dessa fajter är helt underbara och kräver kvickhet i både fingerspetsarna och hjärncellerna.

Kvickhet i fingrarna är en kvalitet som belönas i detta lir. Precis som vanligt i pangpangspel till konsol så är det svårt att springa, sikta och skjuta samtidigt utan att gång på gång skrika svordomar i frustration. Och när det kommer soldater från alla håll samtidigt och du blir beskjuten bakifrån utan att veta varifrån, då är det lätt att få panik. Men utvecklarna har gjort ett bra och eftertänksamt jobb med kontrollerna och använder knapparna på rätt sätt (förutom att det är lite krångligt att springa fort) åtminstone på PS3an. Och lyckligtvis kan man inte skada sina medhjälpande soldater, när det går så fort som det gör i Wolfenstein är det omöjligt att skilja vän från ovän.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse