Borderlands-sagan fortsätter växa till något av Telltales bästa.

Mitt tålamod hade nått vägs ände. Efter att ha stångats i tjugo (det kändes som tjugotusen) minuter med valhänta QTE:s var jag ilsk som en bålgeting. Och efter att gång på en annan känt mig tvingad att nagelfara Tales from the Borderlands-wikin för att få koll på alla namn, alla relationer och allas intentioner var jag utmattad. #Telltale gör det ju inte lätt för oss när det dröjer tre månader mellan avsnitten (minst!).

Räknar du noga hittar du sex fantastiska Telltale-karaktärer.

Det var alltså nu jag avmätt skulle konstatera att Telltale inte kan hålla alla licensbollar i luften, att sagorna från Borderlands inte var mer än en dagsfjäril som flaxade en stund för att sedan krascha och dö. Saken är den, och detta kräver knappast en fil. kand. i raketfysik, att tjugo minuter är färre än hundra. För det är den tid som återstår och den ska visa sig vara en stilstudie i hur man bygger en enastående actionkomedi.

När Rhys, Fiona, Sasha och en paralyserad Vaughn tumlar ut genom den gömda Atlas-anläggningen i Old Haven rasar de bokstavligt talat in Vallory, en enormt (samt enorm) skräckinjagande madam med en böjelse för stora vapen och att använda dessa på alla som säger emot henne. Jag var beredd att på stående fot lyfta fram henne som tredje delens stora profil. Det var dock innan den lilla plåtgynnaren Gortys vecklar ut sig och smälter det hårdaste stenhjärta med sin charm och sitt sorglösa sätt att se på en krigshärjad värld. Det är också han (Hon? Hen? Det?) som får mig att tänka den förbjudna tanken: vem behöver Claptrap?

Åh, Gortys. Jag vill skriva fanfiction om dig!

Trots att Catch a Ride sträcker sig från öken till snöiga vidder och en häpnadsväckande kupol finns det gott om intima stunder för karaktärsutveckling, asgarv och en gnutta romantik. Redan nu känner jag att, jo, det kommer göra ont att ta farväl av den här ensemblen. Att ha separationsångest drygt halvvägs genom en säsong är ett bra betyg. Tales from the Borderlands har kommit att betyda mer för mig än vad jag någonsin hade vågat hoppats på.

Avsnittets final är lysande. Det görs underverk med den nötta QTE-formeln medelst hisnande actionsekvenser stöpta i lika mycket humor som allvar. Och när jag tror att allting nått sin klimax väljer Telltale att öka med sisådär 1 000 procent. De klämmer ur orimliga sekvenser ur sin slitna motor. De spränger ljudvallen, spränger sig in i hjärtat och mot alla odds är Tales from the Borderlands fortfarande studions största stund bortsett från The Walking Dead. Tredje delen är blott en snubblande inledning ifrån toppbetyg. Nästa gång är jag säker på att det håller hela vägen.

Och imorgon är det jag som går med i stödgruppen för alla oss som väntar på del fyra.

Skicka en rättelse