Den lika magiska som högteknologiska resan fortsätter med intressanta karaktärer, irriterande pussel och slarvig design.

Tänker du ta en åktur i den bergochdalbana som är #Dreamfall Chapters gäller det att bunkra upp med åksjuketabletter och spypåsar – för det är en resa med lika djupa dalar som höga berg. Det började med spretigt berättande i en debut som aldrig riktigt tog fart. I andra avsnittet blev det desto bättre när den intressanta historien tilläts blomma ut, och nu är vi framme vid den tredje delen som döpts till Realms och är den svagaste hittills.

Magiska personer har det inte lätt i staden Marcuria.

Allt börjar med att en liten flicka letar teckningar i ett hus. Det är ren och skär pixeljakt från 90-talets sämsta peka och klicka-moment, i ny tappning. Frustrationen växer när jag tvingas springa flera varv i kåken och noga granska varje vrå för att hitta pappersbitarna som är gömda på hyllor, i lådor och bakom dörrar.

Teckningarna består av händelser från de tidigare spelen i serien, de som släpptes för nio respektive 15 år sedan. Den trista jakten på dem kröns av ett pussel där man ska sätta upp dem på väggen i kronologisk ordning – vilket förstås är omöjligt för alla som inte spelat de tidigare delarna. Det går att chansa sig till lösningen och ta sig vidare utan förkunskaperna som krävs, men det är knappast smart eller rolig pusseldesign.

[center]Hitta nålen i höstacken[/center]

Därefter är det dags att axla rollen som den ena protagonisten Kian, som härjar runt i ett slags “hitta nålen i höstacken”-arrangemang i den fantasy-osande staden Marcuria. Det lyckas till och med vara ännu mer irriterande än jakten på de gömda teckningarna, och det verkar som att #Red Thread Games glömt bort hur man designar intressanta och givande pussel. Istället känns de mest som utfyllnad, med mycket spring fram och tillbaka, vars egentliga syfte är att dryga ut speltiden.

Zoës del av berättelsen är den starkaste.

När vi byter perspektiv till protagonist nummer två och Zoë hamnar i blickfånget så tar själadödande tankenötter ett steg bakåt. Istället kliver karaktärsporträtt och berättande fram i rampljuset, och eftersom de alltid varit spelseriens paradgrenar känns det mer som att hitta hem. På det stora hela känns Realms dock som ett typiskt mellanavsnitt. Med få undantag rör vi oss i precis samma miljöer som tidigare, och först framåt slutet av episoden tar historien fart på allvar. Entusiasmen når sin peak ungefär samtidigt som eftertexterna börjar rulla.

Nästa avsnitt ser ut att bjuda på både miljöombyte och en resa av mer klassiskt peka och klicka-snitt där vi får följa med ut på ett svindlande äventyr. Det ser jag fram emot, men här och nu har jag svårt att känna annat än besvikelse över hur slätstruken och slarvigt designad den tredje boken är.

Skicka en rättelse