1984 föddes King's Quest. 1998 dog serien – eller ja, det var åtminstone vad vi trodde. Sierra har återuppstått och från det döda tar de med sig King's Quest.

Jag vill inte påstå att jag väntat i sjutton år. För när King's Quest gick hädan i och med det experimentella (för att inte säga underliga och halvdana) Mask of Eternity ryckte jag mest på axlarna. Det kändes som om Roberta Williams saga levde på övertid. Sådana var tiderna då. Men den lämnade ett bitvis fint arv efter sig. King's Quest VI är alltjämt lysande. Men i flera andra fall har serien näppeligen åldrats med grace. Rent krasst känns titlarna mer som klicka och dö än peka och klicka.

Och nu är jag alltså tillbaka i Daventry, kungadömet som är lika gammalt som jag själv. Jag är återigen Graham, rustad med smärtsamt jobbiga oneliners. Precis som då står jag vid en brunn som i sitt oanade djup huserar en drake, en magisk spegel och – förstås – äventyr! Vid första anblick känns det som om #The Odd Gentlement lagt karbonpappret över #Telltales verk, men inte lyckats på långa vägar lika bra. Detta ska visa sig vara långt ifrån hela sanningen men inledningen är en orgie av självspelande plattformsmoment, icke-pussel och risig QTE. Nej, jag blir inte klok på klavertrampen.

Chrisopher Lloyd är enormt bra som gamle Graham. Må han leva uti hundrade år.

Eller mig själv. För jag sitter där med ett fånigt leende fastspikat i ansiktet. Gentlemännen från Los Angeles misslyckas med en del under första timmen men de lyckas med råge infria sagokänslan. Med äventyrshjärtat bultande i bröstet och träder jag ner i mörkret. Det är spektakulärt. När draken får korn på mig håller jag instinktivt andan och trots att det inte är så roligt att spela kan jag inte slita mig.

Och även om scenförvandlingen som följer är dramatisk ska detta visa sig vara det stora problemet med A Knight to Remember. Det är vackert, charmigt och sagolikt. Men det är inte jätteroligt att spela.

En resa dit och tillbaks igen

Efter inledningen, som mer eller mindre är en remake på en liten bit av originalet, tas vi många år framåt. Kung Graham är sängliggande och de största äventyren ligger bakom honom. Men hans ögon brinner fortfarande och den rossliga stämman, mycket förtjänstfull spelad av Christopher Lloyd, har fler sagor att berätta för det äventyrslystna barnbarnet, Gwendolyn. Ekona av deras röster ska gå igen i sagorna. För här i nutiden är vi bara på besök och raskt kastas vi än längre tillbaka till en tid då Graham inte var aspirerande kung, utan en tonåring med enkla riddarambitioner.

Fram och tillbaka. Hit och dit. Och dit igen. Mycket backtracking blir det.

Det är nu seriens dna gör sig påmint, nu när huvudakten tar sin början. Daventry öppnar upp sig med sina lilla underbefolkade stad, mörka skogar som glittrar av sluga vargögon och floder med troll under broarna. För att bli riddare tvingas Graham ställa upp i en turnering och stångas med en kvartett aspiranter. Hans styrka, snabbhet och klokhet sätts på prov. Samt allas tålamod.

Och det vore ju inte ett äventyrsspel om inte karaktärerna vore ett uns bisarra och inte lösningarna vore en gnutta långsökta. De går dock aldrig över gränsen. Bara du är uppmärksam och hyfsat vaken i tanken är inget pussel oöverstigligt. Dock – och detta ska visa sig bli ett större problem än vad jag först trodde – blir det ett vanvettigt knatande genom Daventry. Fram och tillbaka. Upp och ner. Hit och dit.

Riktigt så här såg det inte ut 1984.

A Knight to Remember tog mig fem timmar att ta mig igenom. Det låter mycket för ett avsnitt som ska följas av fyra. Och jo, det är för mycket. Flera platser ekar tomma. En del pussel är trötta. De innerliga samtalen som finns i nutiden med den gamle kungen är utbytta mot många, förvisso fyndiga, men ändå ihåliga dialoger som rinner av mig. Hälften av speltiden hade faktiskt varit nog. En del gamla fans kommer envist hålla fast vid svunna tider och proklamera att ”Det ska ju vara så!” Men bara för att äldre King's Quest hade rikligt med dött kött innebär det inte att vi ska behöva leva med det anno 2015. Dålig speldesign är dålig speldesign och jag ser ingen mening med att gräva upp förruttnade kadaver.

Men trots detta, trots många skavanker och snedträffar är detta ändå en lovande start som väckt ett begär. Det viktigaste är på det rätta stället: hjärtat. I sina bästa stunder är nya King's Quest nostalgi på rätt sätt med ostiga ordvitsar, snillrika och underliga pussel och hyllningar till ikoniska ögonblick. Jag ser fram emot var resterande sagor kommer landa någonstans. Och med tiden hoppas jag att kreatörerna inser vad som bör göras: hylla gamla sagor med nya och förpassa dammig mekanik till det förflutna.

Skicka en rättelse