Alla har försvunnit i den brittiska byn Shropshire. Kvar finns endast märkliga ljusklot och mönster som virvlar runt i de övergivna miljöerna. Den mystiska premissen rullas ut framför oss i en promenadsimulator där vi som anonym åskådare får följa med en handfull personer under deras sista stunder i den förvirrade tillvaron. Ett kittlande koncept som dock inte riktigt levererar allt som utlovats. Att som #The Chinese Room beskriva #Everybody’s Gone to the Rapture som en ickelinjär story att utforska i en öppen värld är en sanning med så stor modifikation att den nästan blir lögn.
Spelmekaniskt är Everybody’s Gone to the Rapture i princip #Dear Esther 2.0: gå runt och titta på saker och lyssna på dialogen som långsamt vecklar ut handlingen. Det fungerar för all del fint att förmedla berättelsen på det här sättet, men är ganska långt ifrån den evolution av genren som utvecklarna hävdar.
Vackert och kusligt när domedagen kommer till den brittiska landsbygden.
Det lilla brittiska samhället Shropshire med omnejd går, förutom i vissa strikt begränsade segment, att undersöka bäst man vill: klicka på radioapparater och telefoner för att lära dig mer om människorna och dess öden, och vandra runt och bara insup den djupa tomheten i de övergivna omgivningarna. Men själva huvudstoryn är linjär och fortskrider när du följer efter ett mystiskt ljusklot i dess förutbestämda bana. Det upplägget räcker inte för att kunna påstå att man utvecklar genren i nya, spännande riktningar.
Ett vackert slut
Lyckligtvis har den stillsamma undergången många andra förtjänster. Den brittiska landsbygden är tilltalande rent estetiskt, med väldigt fina miljöer och vemodig musik som passar temat perfekt. Den här tolkningen av apokalypsen är inte alls så våldsam och ångestfylld som vi är vana vid. På vissa sätt är det nästan fridfullt att besöka den lokala puben, se de övergivna tälten vid sjön eller vandra alldeles ensam ute i naturen. Vackert och en gnutta magiskt, men också med en överhängande känsla av fara.
Både mystik och drama ryms i berättelsen.
De som utför grovjobbet med att bära upplevelsen är onekligen de människor vi lär känna under det gåtfulla äventyret. De som in i det sista sliter för att hitta en lösning för att rädda alla. Kvinnan som bestämmer sig för att fly från karantänzonen. Mannen som bara råkat hamna mitt i händelsernas centrum. Everybody’s Gone to the Rapture är ett väldigt bra drama där duktiga röstskådespelare gestaltar personer jag lär känna som hastigast och börjar bry mig om. Mycket tack vare att vardagliga saker tillåts ta utrymme och ger personligheterna djup, vilket i sin tur skänker extra tyngd till den allvarliga situationen.
Everybody’s Gone to the Rapture är en mer konkret och inte fullt lika poetisk historia som den The Chinese Room presenterade i Dear Esther. Den är något mer interaktiv men når inte hela vägen fram till sina storartade ambitioner. Ändå är det ett stabilt tillskott till genren och en fascinerande berättelse som de med tålamod inte vill missa.
