Man ska inte laga det som inte är trasigt, sägs det. Evolutionsfientligt struntprat, det är utveckling som för spelhistorien framåt. Beviset - Forza 3.

Egentligen borde jag inte inte kalla #Forza 2 för historiens bästa bilspel. Underhållningsvärde är icke mätbart och olika racinglir briljerar på olika saker. Dessutom får det duktigt med stryk av Forza 3. Jag lovar - jag kommer aldrig mer kalla Forza 2 för historiens bästa bilspel.

Uppriktigt talat, i min värld är tvåan en het kandidat till titeln ovan. Spelet bjuder på en storartad helhetsupplevelse som få konkurrenter kommit i närheten av: bra banor, bättre bilar och sanslös körkänsla. Trean står nu för dörren och efter mer än 100 mil i förarstolen är det bara att gratulera Turn 10 till ännu ett stordåd.

300 bilar har blivit 400, avancerad däckfysik är ännu djupare, de tolv banorna och deras omkring 50 sträckningar fördubblas, och så vidare. Karriärläget har sällskap av frikörning, multiplayer och splitscreen för två (plus två datorförare om så önskas). Det förstnämnda är lite friare än innan eftersom det kan spelas på två sätt: som säsong där loppen körs i bestämd ordning eller i valfri följd. Valfriheten begränsas inledningsvis av att senare lopp måste låsas upp, men det tar inte särskilt lång tid innan åtskilliga evenemang står till buds.

Med serpentinen mot botten

Japansk vansinnesjakt får blodet att rusa

När du börjar din racingkarriär är det tomt i både plånbok och garage och du är hänvisad till slappa kärror i den lägsta av tio klasser (standardbilklasserna F till A, racingbilar i grupperna R3 till R1 och den sportiga S-klassen). Framgång ger pengar att köpa nya bilar och delar för, men de uppdaterar också dig som förare och den bil du just framfört. Bilarna levlar upp till fem gånger och för varje steg uppåt får du rabatt på diverse bildelar av specifika märken. Förarlevling betyder gratisbilar och andra godsaker, till exempel fler spelbara evenemang, och taket nås vid 50.

Sydneys operahus ägnar semestern åt att beundra tysk bilkonst.

De flesta tävlingarna handlar om traditionell racing på slutna banor, men det finns ett par ansatser till förnyelse. I ett evenemang vankas rundbanekörning, i ett annat duellerar två bilar i tre heat på ett par kilometer långa sträckor. Dessa race går av stapeln på japanska serpentinvägar i brant nedförsbacke och är därmed en adrenalinrusning av hög klass. Märkligt nog görs ingen stor grej av det drift-läge utvecklarna antydde innan release. Med en vältrimmad bil går det ypperligt att drifta och det känns lite mysko att belöningen inskränker sig till statuspoäng och achievements. Inte för att de 220 tävlingarna är för få, men det känns lite synd med tanke på vilka grymma driftmaskiner man kan bygga.

Vilket osökt för oss till min nyvunna kärlek - en 2007 års Shelby Mustang GT500, trimmad bortom sans och vett och med en driftpotential som ger sig tillkänna varje gång gasen smeks bara en aning för mycket. Extremt varsam gasfot krävs, ivrighet straffas obönhörligen. När man lär sig tygla gaslusten – och tro mig, det är svårt! - belönas man med (snudd på) kontrollerade ställ genom långa, svepande kurvor. I sanning stor bilkörning!

Jag - en bigamist

Äger man världens största garage så...

Den enorma fordonsparken betyder att de flesta smaker kan hitta en favorit. Bilbigamist som jag är har jag kärat ner mig i ett gäng kärror vid sidan av Mustangen, till exempel en 1984 års Golf GTI (äger i de japanska bergen), en trygg Skyline att ta till när kurvor och motstånd blir svåra, en lindrigt sagt krävande Dodge Charger från 1969 (tung bil med skumgummifjädring - muskelbilsjänkarna kunde sin ironi), en störtskön Toyota Lexus och en (mar)dröm vid namn Bugatti Veyron. Den sistnämnda är ett 16-cylindrigt odjur som jag på gamla Le Mans-banan fick upp i drygt 390 kilometer i timmen (jag ska ta 400!). Det behöver kanske inte nämnas att raksträckor är Bugattins enda rätta element...

Föregående Nästa
Skicka en rättelse