Året är 2011 och Kina har precis tagit kontroll över den ryska ön Skira. Kinas ekonomiska boom har mattats av och oljereserverna har börjat sina, varför öns oljetillgångar är av största intresse. Men vad vore en konflikt utan jänkare? Ryssland tar hjälp av USA för att hindra det annars oundvikliga: ett fullskaligt krig.
Fienden är Folkets befrielsearmé (People’s Liberation Army, PLA). De har lyckats belägra ön genom en blixtoffensiv och samtidigt fått tillgång till dess oljetillgångar. Ditt uppdrag är att i USA:s namn driva dem bort från ön och tillbaka till fastlandet.
Kan själv
- låt dina män vara
Din roll i kriget börjar med att du och dina ska spränga en radarstation för att göra invasionen av ön möjlig. Du får genast en introduktion till spelets kontroller och kommunikationssystem. Men det är ingen vanlig dumförklarande genomgång, det hela känns väldigt självklart och som vilket uppdrag som helst.
Det första jag lägger märke till är dock hur svårt det är att kommunicera med resten av gruppen. Visserligen är det avancerade system som användes i föregångaren (och sedermera i ArmA-serien) borta. Nu ger du istället kommandon genom att trycka Q, följt av olika val genom WASD-knapparna. Systemet är enkelt och lättbegripligt, men lite för konsolanpassat för min smak. Men framförallt är det opraktiskt om du vill ge order samtidigt som du rör på dig.
Detta är också spelets enda riktigt stora problem. Eller, det är egentligen ett ganska litet problem, eftersom det oftast är enklast och smartast att bara låta dina medspelare följa efter dig och bete sig lite som de vill. AI:n är nämligen vad som gör det här till en riktig fröjd att spela. Det förekommer naturligtvis tillfällen när man kan störa sig på korkade medspelare, men oftast agerar de som vem som helst skulle göra i krig.
Jag ska ge ett exempel. Ett uppdrag går ut på att förstöra en del av oljeraffinaderiet på ön. Jag och mina män börjar någon kilometer ifrån målet och vi ska ta oss dit till fots. Det är mitt i natten och PLA-styrkor patrullerar skogen som vi tar oss genom. Vi lyckas ta oss fram till en vaktpost bara några hundra meter från raffinaderiet och jag avfyrar det första skottet (med ljuddämpare). Vakten faller till marken, så vi smyger vidare (samtidigt som en allierad pluton drar till sig fiendens uppmärksamhet någon kilometer bort) och slutför uppdraget relativt obemärkt.
Men riktigt så enkelt var det inte. De första gångerna lyckades jag inte ta mig tillräckligt nära vaktposten för att döda med ett skott. Vakten träffades i armen och kallade direkt på hjälp. Någon minut senare ligger jag och min grupp döda i skogen efter ett mindre trevligt besök av en specialstyrka. AI:n är som vakthundar på steroider och gör allt för att hitta dig eller hindra dig från att komma närmre. De flankerar, använder understödjande eld och kallar in helikoptrar.