Recension – FlatOut 2

Förutom att hålla datorn igång (några påtvingade omstarter, med ett till tvärstopp i Windows-starten) har den gångna veckan faktiskt ägnats åt en hel del Flatout 2-körning. Spelet är en värdig fortsättning på det adrenalinpackade originalet, som tidigare nämnt med välkomna justeringar.

Samma, fast bättre och roligare

Kraschkonceptet (bilarnas, alltså) är skickligt utvecklat, med fler sätt att ladda nitrotanken på: tidigare mest vid krasch och rensning av allsköns bråte, nu mer utstuderat beroende på hur du kraschar, plus att du får massor av extrakraft om du flyger högt och långt. Krockar med andra förare ger också pengar i fem olika kategorier, vilket främjar valmöjligheter vad gäller körstil. Säker körning tar dig i mål snabbt, bra om du kvickt vill låsa upp nästa raceomgång (varje består av minst tre lopp, du måste komma på pallen för att öppna nästa omgång). Tokkörning ger å andra sidan mer stålar, som kan användas för uppgradering av bilen (styrka, fart, nitrotank, stryktålighet, köregenskaper) och därmed gör ditt racingliv enklare. Jag gillar särskilt att fet pengabonus utgår om du lyckas totalsabba motståndarna. Ser man en brinnande motor växer horn fram i pannan - helt klart värt att hamna utanför pallen för.

Grundupplägget återanvänds: du börjar utan bil men med en sudd pengar och tre kärror att välja mellan och i takt med att ditt prisbord växer blir fler fordon upplåsta. De är fantasifoster men liknar kraftigt diverse kärror från olika tidsepoker (80-talsjapsar, muskelbilar, pickuper, småbilar), var och en med sina förutsättningar och egenskaper (fram-/bak-/fyrhjulsdrift, svajighet/stabilitet, och så vidare).

Inledningsvis är Flatout 2 makalöst svårt. Oavsett hur mycket jag trimmar kärran blir jag frånåkt så gruset stänker. Kommer på att gas och broms beter sig märkligt vid start, de står i ett mellanläge. Testar att dra ur joysticken ur datorn (jag styr med tangentbordet - officiellt stöd för rattar saknas, märkligt nog), vips sväller musklerna i min namnlösa 70-talsjänkare till anständiga proportioner. Det går fortare, blir inte mycket lättare, men jag hänger äntligen med i massförödelsen. Åtskilliga race senare är klass tre upplåst och det röj som redan i början gick hysteriskt fort är nu närmast svindlande. Och sanslöst kul.

"...fullständigt omöjligt att rekommendera"

Vid sidan av huvudläget - banracing i ett par varv - finns några alternativ. Originalfavoriten Stunt innehåller nu 12 varianter, varav några nya (backhoppning, curling, fotboll...) men när nu nyhetens behag är över och styrningen tämligen okänslig stannar man inga längre stunder här. Roligare då med Destruction Derby (kraschrace, alla mot alla på sluten plan) och specialbanor (till exempel åttor, som kan medföra spektakulära krascher). Varvbanorna kunde gott ha varit fler, åtskilliga av dem återanvänds i olika klasser och omgångar. Multiplayer innefattar förutom nät- och lan-spel (det senare kraschar mitt spel till skrivbordet...) Party Mode-läget, där stunttävlingar körs mot varandra på samma maskin. Tyvärr saknas split screen-alternativ, alltså flera mot varandra på samma skärm.

En kraschad vinnarkandidat

Flatout 2 är en förbaskat bra arkadracer, med stor chans en av årets bästa hjuldrivna adrenalinkickar. Den har allt det en värdig uppföljare ska ha - förfinat gameplay, fler spelformer, bättre grafik (klart godkänd, trots att spelet släpps också till äldre konsoler) och aggressiva motståndare. Men - ett spel med kopieringsskydd som kan totalsänka datorn, och i värsta fall tvingar fram ominstallation av operativsystemet, är fullständigt omöjligt att rekommendera. Därför blir det två betyg: hur det är i nuvarande skick och hur vi skulle bedömt det utan Starforce-problemen.

Min rekommendation är att du kollar upp det på Xbox eller Playstation 2 istället, ty det är ett ruskigt roligt spel som jag aldrig släpper in på min hårddisk igen.