Du är Juto, en grabb som drabbats av minnesförlust och som nu lever på en ö med den retsamma men ändå omtänksamma mentorn Melissa. Ön hotas av soldater från nord, medan man hoppas på att kunna få hjälp av soldaterna från syd. Med tanke på att spelet utvecklats av koreanska Softmax kan man lätt dra paralleller till verkligheten. Inbördeskrig hotar och så småningom är det upp till dig att sätta stopp för elakingarna.
Den här blicken har ingenting med baksmälla att göra.
Spelet är rejält stort - så stort att det kräver två skivor. Det innehåller över hundra uppdrag och enligt uppgift ska det ta runt fyrtio timmar att spela igenom helt och hållet. För min del tror jag att det kommer att ta längre tid, det finns mycket att upptäcka och det är tidvis en ganska trevlig upplevelse att bara ranta runt utan mening eller mål. Världen är detaljerad och det finns inte mycket att klaga på när det gäller grafiken, det enda är möjligtvis att färgerna ibland är väldigt bleka och ibland löjligt starka.
Djupt spel...
... och genomtänkta karaktärer
Det finns ett djup i Magna Carta II som lyfter hela spelet. Det är inte bara världen och uppdragen som är genomtänkta, även karaktärerna har brister och förmågor som kompletterar varandra väldigt väl. Juto kan till exempel inte använda riktiga svärd i början, han kan bara slåss med träsvärd. Det är någonting i hans förflutna – ett förflutet han inte kan minnas – som gör att han vägrar ta i ett metallsvärd. När man spelar vidare får man reda på varför och Jutos karaktär utvecklas när han tar sig an sina demoner. Samma sak gäller de andra karaktärerna, även om det är Juto som har störst djup.
För den som gillar dialog finns det hur mycket som helst att hämta här. Tyvärr är den löjligt lång mellan karaktärerna och det finns inga val att göra. I början tycker jag det är intressant att följa dialogen för att lära mig om världen och vad det är som händer, men det blir snart tråkigt. Mycket snack och lite verkstad är ett uttryck som passar väldigt väl. Efter att jag tålamodigt har tagit mig igenom några dialoger börjar jag bläddra mig förbi och snart blir jag förbannad över att jag måste höra allt babbel.
Utmattande strider
Det är tur att man inte är ensam
Om dialogen blir jobbig så är det desto roligare att slåss. Striderna är spelets styrka, även om de är förhållandevis enkla från gång till annan. En detalj som gör att de känns lite mer verkliga är att det inte bara går att puckla på fienderna hej vilt utan att bli trött, bankar du på monstren för mycket så blir Juto och hans vänner utmattade. Under ett kort tag kan man då inte slåss och får ta emot mycket stryk. Som tur är kan du växla mellan de karaktärer du styr, vilket senare i spelet blir ett måste för att kunna vinna striderna.
Ibland får man det hett om öronen.
Magna Carta II ger inte mycket nytt, men det är ett pålitligt rollspel som utspelas i en värld som känns tillräckligt mycket fantasy för att man ska kunna drömma sig bort ett slag. Dialogerna drar ner spelet och ibland känns många uppdrag lite halvsömniga, det handlar alltför ofta om att springa till punkt A och slå ihjäl monster B eller plocka upp föremål C. Trots detta är spelet underhållande och har man brist på rollspel i sitt liv så är Magna Carta II ett gott alternativ.
