Activision påstår att åkdonen revolutionerar Skylanders. Snicksnack säger vi, årets stora nyhet är nämligen att plastfesten inte behöver kosta skjortan.

Det var ju inte nu det skulle ske. Med intåget av alla slags åkdon – bilar, stridsflyg och undervattensfarkoster – skulle Skylanders cementera sin pole position i den årliga plastduellen. Istället är det nu den ständigt stigande formkurvan vänder neråt. Missförstå mig rätt, Superchargers är ett bra tillskott men trots att hjärtat sitter på rätta stället finns också ett par halvhjärtade inslag.

Det som skaver mest är tvivelsutan att storsatsningen på fordon lite för ofta hämmar snarare än berikar. Serier som ynglar av sig varje år borde hyllas när de trampar (eller kör) upp nya stigar. Nyheterna har tidigare stavats plastfigurer som kan delas på mitten och plastfigurer som är dubbelt så stora (och förstås cirka dubbelt så dyra). Detta är två droppar i havet jämfört med Superchargers motorambitioner.

Striderna mellan skylanders och fienden är mer välsvarvade än tidigare.

Plastfarkosterna som tar dig över land, under ytan och upp i skyn placeras bredvid de sedvanliga figurerna på den nya, bredare portalen. Redan här blir det plågsamt tydligt att de inte har samma karisma som våra skylanders. Visserligen har flera åkdon rörligare delar, så ur det perspektivet ter de sig mer som leksaker. Dessvärre håller de inte sällan tillbaka Jet-Vac, Spitfire, Terrafin och de andra charmbomberna från det de gör bäst: utforska, samla anskrämliga hattar och banka troll gula och blå. Lyckligtvis är detta fortfarande en viktig och inte sällan fantastisk del av Skylanders.

Trygga traditioner, ojämna ambitioner

I runda slängar består cirka ena spelhalvan av plattformstraditioner medan den andra drivs av hästkraftsambitioner. Trots att den senare delen sällan når sin fulla potential finns det flertalet hisnande banor: som att köra runt i en arena som slits sönder av Kaos jättelika Skylands-förstörare eller att gasa som om det inte fanns en morgondag längs ryggen av en bevingad jättedrake.

Problemet är att det brister lite för ofta i både kontroll och kreativitet. De klassiska kart-banorna är inte sällan bredare än en autobahn och det dröjer innan de bjuder på reellt tuggmotstånd. Arenabataljerna blir mer kaotiska än roliga och under vattnet drunknar spelglädjen i kontrollbekymmer. Att ta det hela till skyn är den nya del som fungerar bäst, både vad gäller racing och action. Inget kan stoppa mig när jag och min sky slicer sänker hela armador av Kaos hejdukar. Kreativiteten skiner också igenom när klassisk racing kombineras med bossfajter.

Under ytan tappar Superchargers luft, men är bättre på torra land.

Så visst finns det lysande ögonblick, men känslan är att Superchargers mått bäst av en evolution snarare än en ojämn och tredelad revolution. Det som dock slätar över skavankerna något är varje kapitels osannolika mångfald. Jag överdriver inte när jag påstår att en bana är som ett äventyr i sig. Vare sig du rör dig i ett dimhöljt molnrike eller i Asieninfluerade bergsbyar kastas du runt bland minispel, racingutmaningar och plattformsaction. ”Inte en död sekund” verkar ha varit världsbyggarnas målsättning. Bortsett från några punkteringar i fordonsegmentet lyckas de med just detta.

Med två fötter på fast mark är Superchargers minst lika bra som de två senaste bravaderna. Striderna tar små steg varje år och även om de inte kan mäta sig med genregiganter som Ratchet & Clank gör en sådan enkel grej som att du nu kan hoppa och slåss samtidigt rejäla saker för helhetsintrycket. Skylands är dessutom en tokläcker spelvärld som sprakar av grafisk prakt. Detta jämte de högkvalitativa och välregisserade mellansekvenserna får det att kännas som om jag spelar en Pixarfilm. Tolvåringen i mig blir förstås alldeles yr av eufori.

Wii U-, Wii- och 3DS-spelarna får oväntade besök av Bowser och Donkey Kong.

Chansen finns också att föräldrarna kommer jubla, ty Superchargers behöver inte vara särskilt dyrt. Åtminstone inte jämfört med tidigare delar. Vill du se och spela de allra viktigare bitarna är allt som krävs en skylander, en bil, en båt och ett plan. Med andra ord behöver du ”bara” köpa till de två senare för att uppleva det väsentliga och slippa känslan av att viktiga delar av glädjen är inspärrad bakom betalväggar. Bilarna och flygplanen får ursäkta, i mina ögon är detta Superchargers sanna revolution.

Fotnot: Recensionen avser Playstation 4-versionen av Skylanders: Superchargers.

Skicka en rättelse