Armikrog gör ett försök att fylla tomrummet efter det hyllade äventyret The Neverhood. Det går sådär.

Det börjar fenomenalt. Den gänglige hjälten Tommynauts historia berättas genom en härligt befängd rocklåt medan han susar fram i rymden. En krasch senare jagas han av ett underbart designat luddigt monster med en väldigt effektiv tunga. Jag fullkomligt älskar det.

Sedan börjar spelet.

Tommynaut befinner sig i ett kalt rum, tillsammans med sin hundliknande följeslagare Beak-Beak. Det roligaste du kan göra nu är att titta ut genom fönstret för att få några fler scener med det luddiga monstret. Så snart du börjar pussla rämnar dock illusionen.

Armikrog bjuder på vackra pussel.

#Armikrog är ett sådant där spel jag verkligen vill älska. Leranimationen är läcker och estetiken är fyndig – och det är gjort av samma folk bakom det något förbisedda äventyret #The Neverhood. Men Armikrog har svårt att leva upp till sin föregångare av flera skäl. Där The Neverhood, förutom fin leranimation, hade en underhållande story och en värld som var värd att utforskas så är Armikrog mest en serie oengagerande pusselrum. Buggigt är det också.

Kör fast i leran

Om pusslen varit riktigt bra så hade jag nog kunnat ha överseende med den fattiga storyn och de tekniska bristerna. Exakt varför Tommynaut är på den märkliga planeten spelar egentligen ingen roll. Det enda du gör är att lösa en massa (o)logiska pussel ändå. När saker äntligen börjar hända är spelet slut. Med andra ord har Armikrog en mindre lyckad struktur där du först löser alla pussel och sen får lite storydump som belöning alldeles mot slutet. Detta gör dock att pusslandet känns lösryckt, och du får aldrig någon känsla för varken karaktärerna eller världen.

Spelmekaniken gör inte heller något för berättandet. Istället för att ge insikter om världen, är pusslen ofta mest förbryllande. Ibland direkt frustrerande. Ett extremt långsamt pussel tvingar dig att sätta ihop en bebisleksak för att tysta en skrikande rymdunge, men det är mer en studie i tålamod än logik. Jag körde också fast några gånger för att spelet helt missar att ge dig ledtrådar ganska ofta. Vid ett tillfälle var jag tvungen att byta till Beak-Beak (du kan kontrollera honom också, vilket är ett måste för vissa pussel) för att klicka på en sak i miljön jag redan klickat på många gånger tidigare utan resultat. Men i ett väldigt specifikt läge hände plötsligt något och en ny pryl uppenbarade sig ur tomma intet. Ren trial and error av tradig sort.

Abraham Lincoln-myran bjuder på ledtrådar. Så klart.

Du kan som sagt plocka upp prylar, men du väljer inte själv var du vill använda dem. Det gör Tommynaut automatiskt om du klickar på rätt ställe. Överhuvudtaget får du väldigt lite feedback och kan extremt sällan interagera med miljöerna annat än när du har rätt pryl eller löser ett pussel. Du kan inte klicka på en sak och få en liten beskrivning av vad det är. Dialogen är överlag väldigt sparsam – och burkig rent kvalitetsmässig, och världen tycks mestadels vara designad efter ”se men inte röra”-devisen.

Välskulpterat

Det är dock onekligen en fin värld att titta på. Det kan ingen ta ifrån spelet. Och inte alla pussel är frustrerande eller tradiga. Det finns ett och annat som är klart fyndigt också, även om det inte kan rädda helheten.

Vid några tillfällen kan du klicka på statyer som kommer till liv och börjar häva ur sig låtsasvisdomar. Den sortens världsbyggande och berättande hade det behövts mer av för det är i liknande sekvenser Armikrog har sina största styrkor. Det är synd att själva leranimationen tycks ha kommit i första rummet, med spelmekanik och story någon gång därefter.

När det väl börjar hända en massa dumheter i slutsekvensen, där utvecklarna så klart öppnar för en uppföljare, så är spelet så där fantastiskt igen. Men då spelar jag inte längre. Och då slår det mig – det här borde kanske inte ens ha varit ett spel. Som en serie animerade kortfilmer hade detta kanske kunnat vara precis så underhållande som det borde ha varit. För det finns idéer här, det är bara att de främst kommer fram i dagen när jag som spelare inte håller i spakarna.

Även om spelet slipades till och buggarna skalades bort (bland annat försvinner ljudeffekter och musik ofta) så skulle det fortfarande vara ett underväldigande äventyrsspel med ojämna pussel och ett outvecklat narrativ.

Lägg märke till fågelskiten på kanten. De visuella detaljerna är ofta härliga.

De tekniska bristerna går inte att åtgärda med pillande i menyer heller. Det enda du kan göra i optionsmenyn är att sätta på eller stänga av undertexterna – samt spara och ladda. Jo, du hörde rätt. Exakt varför utvecklarna gömt sparandet under optionsmenyn är sannerligen en gåta utan svar.

Armikrog är sympatiskt, audiovisuellt läckert och det märks att leranimationen skapats med mycket kärlek. Tyvärr är det också ett mediokert och ganska ofärdigt äventyr som är som bäst när du slipper spela det.

Skicka en rättelse