När jag fick erbjudandet att recensera Keepsake hade jag faktiskt ingen aning om vad det var för ett spel så jag fick gå in på spelets hemsida för att se efter. Där såg jag till min stora glädje att det var ett äventyrsspel det rörde sig om. Äventyrsspelsälskare som jag är tackade jag ja till att recensera spelet och efter några dagar damp det ned i brevlådan. Efter många timmars spelande kan jag nu säga att detta är ett äventyrsspel vi faktiskt kunnat klara oss utan. Tyvärr.

Spelet börjar med att dess huvudperson, den fagra damen Lydia, blivit antagen till en skola för trollkarlar, magiker och andra likasinnade personer. På skolan går redan Lydias gamla barndomskamrat, Celeste, som hon inte träffat på åtta år så glädjen att få gå på den skolan är dubbel glädje. När Lydia anländer till skolan börjar dock problemen hopa sig. Till att börja med är skolan helt tom på folk. Inte en kotte så långt ögat kan nå. Vart har alla tagit vägen? Och varför? Det är nu upp till Lydia att ta reda på detta. Till råga på allt hittar Lydia dessutom en inlåst varg vid namn Zak som behöver hjälp med att trollas tillbaka till den drake som han egentligen påstår sig vara.

Handlingen är ganska trist om ni frågar mig. Ganska rak på sak och har inte direkt många "twists and turns" som sig bör. Lite då och då får dessutom Lydia små visioner i form av förrenderade mellansekvenser som tyvärr är rätt fula och väldigt sega. Spelet innehåller en hel del pussel i form av olika hjärngymnastikövningar. I början är de rätt lätta men blir svårare och svårare ju längre man kommer. En del pussel är dock till en början så ologiska att man verkligen måste kolla i det inbyggda hjälpsystemet för att ens veta vad de går ut på.

Kontrollera mera

Man tar sig fram genom världen med hjälp av musklick vilket är smidigt och ger vibbar från 90-talets äventyrsspel. Än finns alltså hopp för point-’n-click-genren. Tyvärr känns resten av gränssnittet klumpigt och stelt och där finns även några konstiga detaljer som man inte riktigt förstår varför utvecklarna valt att ha med. Till exempel ser man i sitt inventory från början vilka saker man senare kommer att plocka upp. En annan sak utvecklarna kunde ha tänkt på är att det hade varit mycket roligare om man kunde titta på fler föremål än de som man ska interagera med. Många av rummen är fyllda av olika saker som hade varit trevligt att ta en närmare titt på, men nej, man kan bara undersöka de grejer som för handlingen framåt. Utöver dessa små störningsmoment har utvecklarna, som tidigare nämnt, valt att slänga in ett hjälpsystem om man skulle fastna i spelet. Detta kanske ses som en bra idé men tyvärr resulterar det i att man ofta och gärna tar hjälp på en gång istället för att springa omkring på den stora skolan och utforska på egen hand. Det är helt enkelt för bekvämt att veta var man ska härnäst istället för att irra runt utan att veta exakt vad man ska göra.

Trött i fötterna

Att irra omkring på den stora skolan är nämligen exakt vad du kommer att göra merparten av spelet då den är väldigt stor. Gigantisk faktiskt! Det tar verkligen tid att springa mellan de olika pusslen som naturligtvis ligger så långt ifrån varandra som möjligt. Ibland känns det nästan som om utvecklarna valt att göra på detta sätt, inte för att uppvisa känslan av en stor byggnad, utan för att helt enkelt fylla ut spelet så mycket som möjligt med transportsträckor. Du springer dock inte ensam genom slottets alla korridorer. Vargen Zak följer efter dig hela tiden och ger dig information om de olika rummen, om skolan och dess bakgrund. Av någon anledning har dock utvecklarna valt att man själv inte kan starta en dialog med Zak när man själv vill utan det är alltid Zak som börjar prata med dig. Detta känns trist eftersom man tycker vitsen med en följeslagare är att man ska kunna prata med den när man själv behagar.

Inget för Dramaten

När vi ändå är inne på att prata; rösterna i spelet är några av de sämsta jag någonsin hört. Lydia och Zak pratar med helt fel betoning på orden och själva rösterna passar inte alls till karaktärerna, speciellt inte rösten till Mustavio, försäljaren utanför skolan, som låter som en speedad amerikansk tonåring som försöker bryta på polska och italienska på samma gång. I varje dialog tar det dessutom någon sekund eller två när spelet byter bild på den som pratar. Detta gör att dialogerna inte flyter fram utan blir upplästa stötvis vilket gör att rösterna bara får mer amatörkänsla över sig.

Diabildsvisning

När det gäller det grafiska måste jag säga att de förrenderade bakgrunderna av slottet och dess omnejd kan vara otroligt vackra, om än väldigt stela, speciellt i skogen där obefintliga rörelser i vegetationen gör att det mer känns som att titta på fotografier av skog än att själv vara i en. Det hela påminner faktiskt lite grand om Myst-spelen fast i tredjepersonsperspektiv. Animationerna i spelet är även de stela och karaktärerna flyter fram över golv och trappor när de går eller springer. Om jag ska klaga lite till på det grafiska så måste jag säga att Lydia själv är rätt ful. Texturering och småsaker som att hon inte rör på ögonen eller ens öppnar munnen när hon pratar gör att hon inte direkt framställs som en "levande" karaktär utan mer som en robot.

Slutord

Det känns som om utvecklarna kunde ha lagt ett par månader till på att polera detta spel innan de släppte det. Det är en hel del saker, både stora och små, som ger det låga betyget och hade de fixats till skulle betyget säkert blivit högre. Orkar du med usla röstskådisar, långa transportsträckor, medioker handling, livlösa karaktärer och sega mellansekvenser kanske du kan få ut några timmars glädje ur detta spel, om inte bör du se dig om efter ett annat spel.

Testsystem

AMD 3500+
1024 MB RAM
Radeon 9800 Pro
Windows XP SP2

Skicka en rättelse