Med tre månader kvar innan facklan tänds i Vancouver släpps två olympiska spel till Nintendos spelmaskiner. Vi kikar på Mario och Sonics atletiska äventyr, först Wii-varianten och sedan på DS.

Mario & Sonic at the Olympic Winter Games matas in i Wii-lådan och mina två döttrar, sju och tio år, sitter till en början stumma av beundran. Introt är nämligen oerhört mäktigt och fullt av figurer som de känner igen från #Mario Kart och #Sonic and the Secret Rings. Tyvärr lever uppföljaren till #Mario & Sonic at the Olympic Games aldrig riktigt upp till introt.

Visst, bakom denna överdos av färg och barnens favoritfigurer finns inte mindre än 25 vintersportgrenar att kasta sig ut i men du entusiasmen sjunker snabbt när du märker att kontrollen är långt från fullkomlig. Extra tydligt blir det när du viftar desperat med Wiimoten i en brant utförsbacke. Lyckligtvis fungerar det bättre när du blåser bort dammet från balansbrädan som följde med #Wii Sports och tar hjälp av den.

Tyvärr går den av förklarliga skäl inte att använda till vissa av grenarna, till exempel ishockey. Just hockeyspelandet verkar styras lite av sig själv och gör till en början min yngsta dotter så frustrerad att hon skickar iväg Wiimoten över rummet. När det är dags för rodel är kontrollen i riskzonen igen. Med Wiimoten mot bröstet ska du vinkla överkroppen åt sidorna men det känns knappt att du styr kälken över huvud taget.

Officiellt OS-spel

Grenarna följer naturligtvis de olympiska reglerna - fodralet är trots allt märkt med officiella OS-ringar och allt. Att Mario & Sonic at the Olympic Winter Games kommer nu har förstås att göra med det stundande vinterspelen i Vancouver och det går att tävla sig igenom hela olympiaden, komplett med öppningsceremoni och allt. Då förstår du kanske att det alltså inte handlar om några överdrivet skruvade versioner av sportgrenar i stil med de i #Mario Strikers Charged Football, även om nämnda hockey är långt ifrån verklighetstrogen. Till och med en fartdåre som Sonic beter sig närmast normalt i skidbacken. Med hjälp av olika minispel går det emellertid att sätta lite extra piff på de atletiska övningarna, men de framstår rätt snart som tämligen meningslösa.

Roligast är det naturligtvis om man är några stycken som hoppar runt framför teven med balansbrädan inkopplad, men det går också att nätverksspela ihop med andra via WiiConnect. Tyvärr förtas även den glädjen av långa laddningstider och den återkommande bristerna i kontrollerna.

Mario & Sonic at the Olympic Winter Games är som en stor påse geléhallon. Den ser inbjudande ut och innehåller massor av färg men det tar inte alltför lång tid innan man tröttnar på smaken.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse