En död genre. Ett par döda spel. Några tusen döda människor. Alla lever de upp igen i Resident Evil: The Darkside Chronicles.

Tills för bara några år sedan trodde vi att ljuspistolgenren var död och begraven. Sedan kom Wiin och Wiimoten. Och nu defilibreras genren minst en gång i halvåret. I våras var det kontroversiella #House of the Dead: Overkill som agerade första hjälpen. För bara någon månad sedan #Dead Space: Extraction. Och idag är det Resident Evil: The Darkside Chronicles tur.

Den som gapar efter mycket mister ofta hela köttstycket.

Spelet hanterar sin uppgift med den äran. Det följer sin namne och föregångare #The Umbrella Chronicles formel fullt ut. Då var det ursprungs-Resident Evil, #Zero och #Nemesis som agerade bakgrund åt en golgatavandring av Guds nåde. Här är det #del två och #Code Veronica som berättas på nytt, ur förstapersonsperspektiv, tillsammans med en helt ny episod som utspelas i Sydamerika.

Gamla skrämseleffekter i ny tappning

Och det ska sägas direkt - för nostalgiker är det här en riktig fest. Själv minns jag hur jag skrämdes halvt ihjäl av en skugga som fladdrade förbi utanför ett fönster på polisstationen i Resident Evil 2 när det begav sig. Att få uppleva det igen i ny regi är alldeles underbart. Speciellt som kameran är särskilt inspirerad. Leon Kennedy och Claire Redfield duckar, hoppar och avancerar nervigt fram genom korridorerna, på ständig utkik. Zombierna har för vana att smyga sig på bakifrån, vilket lätt leder till panikångest när kameran plötsligt svänger runt och en kille med tandröta vill hångla lite.

Kontrollen är perfekt. Siktet är supersmidigt och nu kan man även byta vapen med hjälp av nunchukens spak, vilket betyder att man slopat förmånen att vrida kameran några snäpp, som i The Umbrella Chronicles. Det gör dock inget. Ännu bättre är att man numera kan hamstra vapen och på så sätt spara sin magnum eller granatkastare till den oundvikliga bosstriden. För det behövs.

Bossarna är grymt roliga att möta, men vissa känns aningen felkonstruerade. Näst sista mötet med Nemesis är näst intill omöjligt om man redan åderlåtit sitt tunga artilleri. Därför är det en bra idé att köra om gamla uppdrag, samla pengar och lägga dem på att uppgradera pistolerna (som har oändlig ammunition). Det känns lite ohederligt av utvecklaren, men å andra sidan är det otroligt kul att spela om banor, då olika karaktärer och vägval gör sitt för att erbjuda dynamik och mervärde. Tempot är kanske som bäst för en ensam spelare, men det blir knappast tråkigt om (eller när) man bjuder in en kompis.

Nytt och snyggt söder om ekvatorn

Stadsvandringen i tvåan och den märkliga katt och råtta-leken schizofrene Alfred Ashford iscensätter i Code Veronica är utsökta skådeplatser för lite skoningslöst blodbad. Men själv finner jag kanske störst nöje i det nyproducerade äventyret, där Leon Kennedy och Jack Krauser undersöker en liten by i Sydamerika och tvingas tampas med en före detta knarkbarons dysfunktionella (och genetiskt instabila) familj. Scenariot utspelar sig precis innan Resident Evil 4 och bjuder på några riktigt solstänkta vyer. Här inser man också hur mycket tid och kraft #Capcom och utvecklaren #Cavia faktiskt lagt på spelet - det är riktigt snyggt.

Är William Birkin den mystiske G? Eller är han bara full av det?

Det gäller givetvis hela paketet. Resident Evil: The Darkside Chronicles är en alldeles ypperligt producerad pang-pangare. Och som vanligt är det de små detaljerna som gör det. Pricken över i:et är en riktigt fyndig referens till ljuspistolmästarna #Sega och deras House of the Dead-serie där Leon och Claire upprepade gånger lyckas förväxla G-viruset med “nån snubbe som heter G”.

Jag blinkar glatt tillbaka.

[video=4020]

Skicka en rättelse