Då var det dags igen – upp till bevis för ännu ett filmlicensspel. Jag har sett trailers både för filmen och för spelet, och jag tillät mig själv att hoppas. Tänk om de faktiskt har lyckats göra flytten från bioduk till konsol bra den här gången?

Jag kan börja med att säga att jag inte sett filmen – vilket inte är så konstigt eftersom den går upp på biodukarna först i dag. Tyvärr känns det som om spelet nästan förutsätter att du sett filmen, eftersom bakgrundsinformationen du får i början som bäst är knapphändig.

Kolonialt

Du kommer till planeten Pandora som marinkårssoldat och ska göra det människan gör bäst – exploatera planeter på dess naturresurser. Som ett led i detta och för att kunna infiltrera den humanoida ursprungsbefolkningen na'vi har man kommit på ett sätt att skapa långa, blåa kopior av dessa som kontrolleras av människorna – avatarer.

Spelet i sig är en vanlig tredjepersonsshooter med rollspelsinslag. Du får till exempel erfarenhetspoäng (XP) för i stort sett allt du gör. När du fått tillräckligt mycket XP går du upp en nivå och låser på så sätt upp nya vapen och färdigheter. Vapnen är ganska standard och färdigheterna kan till exempel vara förmåga att hela dig själv snabbare, gå bärsärk eller göra dig nästan helt genomskinlig. Tanken är god, men när RPG-delarna till största delen består av att samla ihop saker (grind - hurra!) eller springa någonstans hade utvecklarna nog gjort bättre i att välja bort dem och istället för att göra ett spel som levererar allting halvdant.

När det kommer till grafiken finns det inte mycket att klaga på, Pandora är en vacker värld. Men vad spelar det för roll att det finns vackra blommor, höga träd och gnistrande vatten när världen känns helt död? Det finns förstås både vänner, fiender och djurliv på planeten, men det känns fortfarande dött och oengagerande. Saken blir inte bättre av att krysslådan inte klarar av att visa upp de fläskiga mellansekvenserna utan att det tär på skärmuppdateringen.

En dryg halvtimme in i spelet får du göra ett val där du kort sagt väljer sida. Tanken är god och gör att spelet åtminstone kan spelas igenom två gånger med måttlig variation. Men ett val som borde innehålla lite kval och eftertanke är det verkligen inte. Eftersom det kommer så tidigt i spelet har jag ingenting att gå på, jag bryr mig inte om vad jag väljer.

En minimal ljusglimt

En något oväntad ljuspunkt är minispelet Conquest, som bäst kan liknas vid det gamla brädspelet Risk. Här sker en helt annan kamp om de olika territorierna på Pandora. Du flyttar trupper och får XP när du till exempel tar över olika landdelar. Tyvärr är det just ett minispel och det orkar inte lyfta resten av Avatar till några högre höjder.

Avatar är inte ett rätt igenom dåligt spel, det har sina roliga stunder. Problemet är bara att allt känns så standard, förutsägbart och ihopslängt för att tajma filmpremiären. Det finns egentligen ingenting som får spelet att sticka ut, inget som gör att jag vill tillbaka till Pandora. Lägg till det gäspframkallande monologer, röstskådespelare utan inlevelse och en rätt trött handling och du får ett spel som försvinner i mängden.

Nej, den här titeln gör inget för att förbättra ryktet för filmbaserade spel - och det gör mig inte heller sugen att se filmen. Det kunde ha gjort båda delarna, men missarna – stora som små - gör att Avatar blir ett spel i mängden som knappast kommer lämna några större avtryck i mitt halvsenila gamer-minne. Visst, om du ser filmen och blir totalt förälskad kan du kanske få ut ett par roliga timmar ur spelet - men vänta för guds skull tills du hittar det i reahyllan.

Skicka en rättelse