De sammansvetsade legosoldaterna Rios och Salem är tillbaka, denna gång i ett testosterontyngt Shanghai där saker inte riktigt blir vad det var tänkt. Vi tar på oss ansiktsmaskerna, väntar tills krutröken lägger sig och avlägger domen.

Army of Two: The 40th Day utspelar sig alltså i Shanghai, där Salem och Rios får ett uppdrag. Direkt kan sägas att det egentligen inte går att utröna storyn under spelets gång. Sammanfattningsvis finns det ingen att skjuta i början, sen finns det massa gubbar att skjuta på, varefter en byggnad exploderar och du måste gå någonstans även om du inte vet riktigt varför. Om och om igen, ungefär som vanligt för ett actionlir av denna modell. Så det är bara att byta ämne.

Jag ska slå ihjäl dig

Actionmomenten är tajta och med en våldsam arsenal till ditt förfogande kastas du mot en sällan avtagande flod av diverse fiender. Det är smidigt och livsbejakande att använda dina surt förvärvade slantar till att välja vapen, uppgradera dem och koordinera taktiker utifrån vapenval med din kamrat.

När fienderna vet om att Salem och Rios är på väg ställer de sig per automatik med ryggarna mot trappuppgångar. Det blir liksom roligast så.

The 40th Day spelas bäst kooperativt. Det är trots allt det som är själva grejen med Army of Two, men om du inte har några vänner, eller internet (är inte det samma sak? /Red), är den datorstyrda varianten till polare ett godkänt understöd. Aggro-systemet från ettan infinner sig även här så du kan planera vem av dig och din partner som ska väcka mest anstöt hos fienden, för att den andre därefter ska kunna flankera och decimera fienderna.

Frustrerande kontrollmissar

Ibland är det svårt av helt fel anledningar. Under de cirka sju timmar det tog att ta mig igenom spelet var det många gånger som kontrollerna kastades i väggar, hett understödda av förfärligt munväder. Ty det är som så att när man ska hjälpa sin kamrat som stupat börjar ibland ens snubbe springa istället för att hjälpa, eller att man inte automatiskt tar skydd bakom stora objekt som borde vara skydd. Krydda det med mellansekvenser som inte går att avbryta, samtidigt som du ofta dör i slutet av en lång fajt (som inleds med just en mellansekvens). Checkpoint-systemet är i samband med detta undermåligt, och när många sådana små fadäser inträffar inom en väldigt snäv tidsram så tappar man lätt lusten att spela.

Vinka mot kameran grabbar!

Det finns inte lika mycket humor som i föregångaren, även om det dyker upp några ljusglimtar. Ett udda exempel är när Rios berättar om hur han våldtagit en panda. Obekvämt? Javisst, men alltjämt skrattbefrämjande.

Under spelandet stöter du på två sorters moraliska dilemman. Det ena är varje gång du möter en grupp soldater som tagit gisslan. Du kan antingen meja ner dem hej vilt, eller använda lite finess och din högteknologiska utrustning för att utröna vem som är det högsta befälet i fiendegruppen och sedan ta honom som gisslan. De andra fienderna kapitulerar hejvilt.

Det andra moralsmöret är ett större beslutstagande som inträffar en gång per kapitel. Det ena svarsalternativet är schysst, det andra taskigt som bara den. Därefter visas en tecknad serie upp om vad följderna av detta blev. Totalt osammanhängande på alla sätt, även om vissa serier blir så löjeväckande att man inte kan låta bli att skratta till.

Problemet med moraldilemman i ett spel som detta är att man skiter totalt i karaktärerna. Det görs taffliga försök att bygga upp empati till dem man stöter på, och på något sätt känns det som ett lager Karlssons Klister istället för något fundamentalt för spelupplevelsen.

Genomarbetat

Army of Two: The 40th Day är en duglig actionrökare som inte sticker ut någonstans. En genomarbetad upplevelse som låter bra, ser bra ut och ger några timmar nöje, med betoning på kooperativt spelande. Flerspelarlägena är kompetenta, men även där faller de faktiskt platt i jämförelse med andra stortitlar på marknaden. Leta efter The 40th Day i reabingen och du har ett antal relativt njutbara timmar framför dig.

[video=4322]

Skicka en rättelse