En monsterjägare måste också få ha kul, och för en motvillig Geralt vankas både bröllop och auktioner i den första expansionen till The Witcher 3.

- Åh, en jättepadda! Jag hoppas den kan prata!

Min reaktion till den första bossen i Hearts of Stone hade varit rent nonsens i vilket annat spel som helst, men inte i The Witcher 3. I ett spel där varje karaktär döljer sidor både mörka och mänskliga är det inte konstigt att jag vill ta varje chans som ges att prata. I fallet den kloaklevande jättepaddan skedde dessvärre större delen av vår konversation med svärd och slemmiga spottkörtlar snarare än stämband, men som helhet är Hearts of Stone en mycket mer dialogfokuserad upplevelse än Wild Hunt. Det är lugnet före stormen – den karaktärsbyggande vilopausen innan Geralts sista kapitel och en intressant stämningsmässig vändning.

Man får vara försiktig med vilken jättepadda man dödar. Den kan visa sig vara en Ofirisk prins.

Det börjar, som det mesta i The Witcher 3, ganska oskyldigt. En lapp på en anslagstavla om ett monster i universitetsstaden Oxenfurts kloaker, ett besök hos en excentrisk rövare och en liten bossfight. Snart uppdagas däremot ett narrativ om odödlighetens baksida som kan mäta sig med det bästa Wild Hunt har att erbjuda. Geralt ingår ett avtal med Master Mirror, en mystisk andeliknande varelse, och måste hjälpa Olgierd von Everec – den excentriske rövaren – att uppfylla två önskningar, och kring detta kretsar äventyrets nästkommande åtta timmar.

Den första av önskningarna är också den mest omtalade – Olgierd ber Geralt ge hans döda bror Vlodimir en kväll han sent ska glömma. En rejäl utmaning för de flesta, kan tyckas, men inte för Geralt, inte. Besatt av den karismatiske, fetsgalne och kvinnoälskande Vlodimirs spöke bestämmer han sig för att besöka ett bröllop tillsammans med en karaktär många lär känna igen från det första spelet i serien. Det hela är ungefär lika hysteriskt som man kan tänka sig, och att se Geralt dansa iklädd kaninöron är en syn jag sent kommer glömma.

Ett nytt ärr räcker inte för att sänka Geralts humör!

Men det är inte bara fylleslag och dans – CD Projekt Red balanserar mer än tidigare humor med sorg och mörker, och i det avseendet uppvisar Hearts of Stone en oväntad känslomässig bredd. Önskning nummer två, till exempel, lutar mer åt det spännande hållet, men väljer även den att förlita sig uppfriskande lite på strider och kretsar istället kring ett inbrott i ett bankvalv tillsammans med en grupp mästertjuvar du själv får vara med att välja ut. Här ligger fokus på tight regi, mysterier och spelets eviga stjärna – dess karaktärsgalleri. Jag träffar till exempel under en auktion en gammal grevinna med ett enormt intresse för allt witcher-relaterat, och det visar sig snart att hon är en gammal häxarflamma, inte helt olik Geralts många kvinnliga bekanta, med nära koppling till en karaktär jag själv håller lite extra kär.

Och så finns ju sprängmedelsexperten med äktenskapsproblem. Eller cirkusartisten med inbrottshobby. Eller det nyrika gwent-proffset. Eller Olgierd själv! Varför inte mystiske Master Mirror? Fokuset på ett lite knappt tio timmar långt äventyr låter CD Projekt klämma in så många intressanta karaktärer de bara förmår, och lite nya arabiska influenser ingjuter nytt blod och välbehövd variation i det annars ganska bekanta landskapet nordöst om Oxenfurt.

Geralt serverar djupa sanningar

En av de arabiska influenserna är en Runewrigt från Ofir, som efter en rejäl investering och en liten serie uppdrag kan förbättra Geralts utrustning genom att kombinera olika glyfer och runor i förutbestämda sekvenser. Tjugotre ”ord” finns sammanlagt – fjorton glyfkombinationer för rustningar och nio runkombinationer för svärd. De ger betydligt kraftfullare bonusar än att bara kombinera runor hejvilt som vi tidigare gjort, att bonusen från slipstenar aldrig löper ut, till exempel, kan verka trivialt, men en annan kombination laddar upp ditt svärd med kraft baserat på vilken typ av trollformler du använder.

Shani gör comeback. Efterlängtat!

The Witcher 3 gör saker inget annat spel i genren försöker sig på. och även om Hearts of Stone byter ut episka världsomspännande konflikter mot humor och personliga intriger så består och förfinas det som gör spelet så unikt. Geralts slutgiltiga farväl drar sig allt närmre, men efter tio timmars muntert äventyrande känns det ändå lite bättre. Han sade det nog bäst själv när han skamset vaknade upp dagen efter bröllopet.

- Jag tror, om inte annat, att jag just fick uppleva något jag annars aldrig hade varit med om.

Skicka en rättelse