För knappt ett år sedan började Telltale veckla ut en berättelse som ingen trodde på. Elva månader senare har blixten slagit ner på samma ställe fem gånger om.

Tales from the Borderlands är Telltales nya mirakel. Tänk att allt började med ett parti poker. Året var 2013 och kritiker och gamers världen över tävlade om vem som kunde dela ut största möjliga superlativ till The Walking Dead. Alltså, Telltales första mirakel.

Vad många missade i den levande döda haussen var att berättarfabriken samtidigt släppte Poker Night 2, med Borderlands-favoriten Claptrap i en av de färgstarka huvudrollerna. Samtalen om ett mer omfattande samarbete hade inletts och ett frö såddes. Två år senare har detta lilla frö slagit rot och blommat ut till ett av 2015 års allra vassaste spel. Att det är roligast behöver vi inte ens diskutera.

Finalen har precis allt, men i ett lite för högt tempo.

Emellertid är det inte komiken som dominerar avslutningen. Den har förstås en självklar plats: genom en rymdstations fall, via en diktators dåraktiga dröm och i en sista strid som inte kan definieras på något annat sätt än med det slitna ordet: episk! De drygt två timmarna dundrar på i ett besinningslöst tempo och någonstans längs vägen blir jag en smula åksjuk. Det finns inga andningshål, knappt tid för eftertanke och jag saknar nyanser. Det hindrar mig från att ännu en gång dela ut fem FZ-loggor.

Detta är dock den enda invändningen. Resten måste bli lovsång. Gortys är som alltid underbar (en spin-off, tack), hela ensemblen är lyskraftig och finalen sliter mig mellan hopp, förtvivlan och asgarv. The Vault of the Traveler är också en tydlig gliring åt alla som – ibland med rätta – kritiserar Telltale för att inte tar tillvara på spelarval. Våra beslut i The Wolf Among Us knöts exempelvis ihop på ett närmast skitnödigt sätt.

Min final

Nu har Telltale lärt sig av forna synder. I Tales from The Borderlands mynnar våra val ut i något som på riktigt känns som min final. Att zooma in på detaljnivå vore att rycka surprisen ifrån er, så jag nöjer mig med att konstatera att allt från den aparta shoppingen till hur du behandlade dina relationer får betydande konsekvenser. Ömsom jublar jag, ömsom svider det till av ånger.

Att avslutningen skulle vara bombastisk, rolig och känslosam tog jag för givet. Att den skulle inkludera sorg och kreativ quick time räknade jag med. Men att den dessutom skulle vara djupt personlig är en enorm bonus. Jag är tacksam.

Bitarna faller på plats.

Stora vapen, större monster och ett legendariskt valv. Så som Borderlands ofta slutar ska också Tales from the Borderlands sluta. Telltale är dock klipskare än så och drar alltsammans ett par extra varv. Deras berättelse har handlat om att vi som spelare ska definiera vilka de här karaktärerna är. Vad innebär det att vara en sann hjäte? Hur ska Rhys göra upp med fanboyen i sig? Vem är Fiona? Vem ska hon bli?

Och vad ska Borderlands 3 bli? Efter alla skratt och alla tårar hoppas jag att Gearbox sväljer stoltheten och låter Telltales sylvassa pennor basa över nästa kapitel. Om inte annat ser jag fram emot nästa säsong av Tales from the Borderlands. Helst ser jag att båda drömmarna blir sanna. Detta är ju bara början.

Fotnot: Vi har testat Windows-versionen av Tales from the Borderlands.

Skicka en rättelse