En av de bästa nyheterna i Halo 5 är den ökade rörligheten för spartanerna. Du har nu ett litet jetpack som kan ge dig en boost både i luften och på marken. Det möjliggör de två nya närstridsattackerna som både är lika kraftfulla som roliga att använda. Den ena innebär att du tar fart och gör en tjurrusning mot en fiende och trycker på rb-knappen för att utföra en riktig hockeytackling så de flyger all världens väg. Den andra är en luftattack. Hoppa ut från en avsats, ta sikte och sen flyger du rakt ner i marken och mosar allt och alla i närheten. Mycket effektivt, men också potentiellt livsfarligt om du spelar i co-op. Väldigt lätt att råka massakrera även dina kompanjoner.

Stomper leka snällt!

Den här ökade fysikaliteten och rörligheten är användbar i både kampanjen och i multiplayer, och tillför en väldigt välkommen dimension till spelet. Jag känner mig väldigt kraftfull när jag vräker mig in i en motståndare och får stackaren att flyga utför ett stup. Att snabbt kunna ta sig upp för avsatser och annat gör också sitt för att ge fler möjligheter i strid, där vertikalitet är viktigare än tidigare.

Att allt rör sig i smidiga 60 fps gör känslan i de snabba, intensiva bataljerna ännu skönare. Halo 5 är extremt slipat och fint balanserat. Och det är i multiplayer som det skördar sina stora framgångar.

Slaget om belöningscentrat

Den stora nyheten på multiplayer-fronten är det moba-doftande spelläget Warzone. Det har ett fyndigt upplägg där två lag tävlar mot varandra, samtidigt som AI-fiender lägger nästan i blöt med jämna mellanrum. Att besegra bossarna som dyker upp ger poäng till det lag som avfyrar det dödande skottet.

Det är ett ofta direkt kaotiskt och galet spelläge där kartorna fylls av strider i alla ändar. Och det är fruktansvärt roligt. Under matchens gång får du möjlighet att kalla in allt mäktigare vapen, bonusar och fordon, men alla börjar med samma uppsättning grundläggande assault rifle och pistol.

Det är en väldigt skön känsla när du spelar riktigt bra och kan kalla in en fet tank, eller kanske ett kraftfullt favoritvapen. Om du nu har tillgång till några, vill säga. För att kalla in vapen och andra hjälpmedel behöver du requisitions. Sådana låser du upp dels genom achievements i spelet, och dels med poäng som du får efter matcherna. Du kan också köpa sådana med riktiga pengar om du känner dig otålig. Men jag har svårt att se att det ska behövas. En av anledningarna att multiplayer i Halo 5 är så tillfredsställande är just att de överöser dig med requisition-belöningar mest hela tiden. Även om du, som jag, inte är någon elitspelare. Att få de bästa korten kan vara tufft, men att få ihop till en hyfsad uppsättning tar inte allt för lång tid. En del av de här korten är permanenta, andra går bara att använda en gång. Det påminner lite om FUT-systemet i FIFA-serien.

Inget doftar esport som röda och blå matchställ

Du tjänar även in requisition-poäng om du spelar Arena, vilket är det klassiska, mer avskalade multiplayerläget. Du kan dock bara använda dem i Warzone. Det är ett smart grepp, och gör att belöningscentrat i våra hjärnor kittlas oavsett vad vi väljer att spela för stunden.

343 Industries hoppas att Arena kommer att bli en e-sport, och jag skulle inte bli förvånad om så blev fallet. De snabba, intensiva striderna och de klassiska och lättbegripliga spellägena har potential att bli både en spelar- och publikfavorit. Här handlar allt om snabba, svettiga fps-matcher där spelmotorn verkligen får chansen att glänsa.

Det är synd att kampanjen inte levererar på samma nivå, och bristen på split-screen är något jag aldrig kommer kunna förlåta till fullo. Men Halo 5 väger ändå upp sina brister med en smått fenomenal multiplayerupplevelse. Besvikelserna bleknar rätt snabbt när jag kämpar mig igenom ännu en match i Warzone. Det är inte lätt att hålla sig vid liv, men i regel har jag för roligt för att hinna bli arg ens när jag åker på storstryk.