Ett kilo är 1000 gram. Kalle Anka sänds klockan 15 på julafton. Fallout börjar med en kort krigsanalys. Tre orubbliga konstanter i en stundtals flaxig värld, som i november förra året flaxade extra mycket – #EA släppte inte ett nytt Need for Speed.
2014 var året då vi för första gången sen 2001 fick leva utan arkadracingens största namn. Men nu är fortsättningen på 2013 års #Rivals här. Fast den är ingen fortsättning. #Need for Speed, som det kort och gott heter, beskrivs av #EA som en omstart. Namnet kan kallas djärvt, eller dumt. Dels är det förvirrande, dels användes samma strategi för #Simcity och #Medal of Honor; knappast företagets mest älskade spel.
Men omstarten och det extra utvecklingsåret lämnar få spår – Need for Speed känns Need for Speed, varken mer eller mindre. Det är rak gasen i botten-racing med förlåtande bilar, drift-event, glänsande natt, pimpning, trimning och coola snubbar/snubbor i den öppna, LA-doftande hittepå-staden Ventura Bay.
Bromsarna biter rejält. Men om det kniper kan du handbromssladda och stanna på några få meter.
Någonstans i bakgrunden puttrar en story om fem racingikoner, vilket motiverar en uppdelning av uppdragen i fem kategorier. Du rör dig mellan hederlig gammal fortkörning från A till B, en mot en-race och flera sorters drift-arrangemang. Varje kategori har en karaktär eller ett team knutet till sig, och du har ett uppdrag åt gången tillgängligt från var och en. Via kartan väljer du fritt mellan uppdragen, där du också lägger ut ett GPS-spår till målet (eller snabbtransporterar dig själv, om du tröttnar på att köra) och sidospår som donuts, utmaningar mot andra mänskliga förare och fria bildelar.
Uppdragen har alltså ett relativt öppet upplägg, och i hemmagaraget hittas både bilar och delar att bränna vinstpengarna på. Ett smidigt snabbreglage låter dig ställa in om bilarna ska vara anpassade för fart eller drift, men kliar det i tweakfingrarna kan du istället experimentera manuellt. I garaget hittas också lackning och bilpimpning, extragrejer som gör dig mer omtalad och i slutändan tankar både level- och pengakontona.
Förväntat
Viktigast är förstås att köra fort, något som inte innebär några större problem förrän loppen får beteckningen "Hard". Driftandet kan däremot vara knepigare, särskilt varianterna där du måste köra i grupp med AI-förare, och då för att de är i vägen, kör ifrån dig eller spontanbromsar strax innan kurvan så att du inte har en chans att sladda ihop nog poäng för att klara målet. Det händer också att lagens långa arm bryter in och stör, men det är mest i drift-sammanhang de blir ett bekymmer att tala om.
Natt eller natt med nederbörd hör till vanligheterna.
Irriterande nog finns ingen restart-funktion, du får vackert köra klart loppet och sen plocka upp kartan, snabbtransportera dig till startpunkten och där starta loppet igen. Många onödiga minuter och laddskärmar, tycker en otålig själ som undertecknad. Samlare lär däremot tacka ödmjukt för de letarmöjligheter staden bjuder. Men det ska sägas, extragrejerna handlar mest om att åka från plats till plats, blipparna på kartan döljer inga storväxta sidospår och Ventura Bay är sannerligen inget Liberty City. En bredbröstad motorväg funkar som stadens aorta, den skär igenom de flesta av de sex stadsdelarna. Jag tog mig runt den på sju minuter med en anständig Porsche, en tid som säger mer om stadens storlek än om bilens prestanda.
I maj stod det klart att det krävs internetuppkoppling för att spela Need for Speed. Det mumlades något om att fördelarna var "nice". De glömde nämna nackelarna – när anslutningen bryts går det inte att spela, inte ens singleplayer.
Det har hänt mig vid flera tillfällen. Jag har svårt att tycka fördelarna är särskilt nice när jag mitt i ett singleplayer-race kastas ut i huvudmenyn, eller när jag inte kan spela på grund av serverunderhåll. Att spara spelandet lokalt och skicka upp det på servrarna när man är uppkopplad låter fullt görbart. Lärde ni ingenting av Simcity, EA?
EA sitter på rätten att använda Porsche, och det är givetvis inget de glömmer.
En annan udda fågel är att rattstöd verkar saknas, min Thrustmaster T300 RS funkar inte med PS4-versionen av spelet. Nog för att styrningen är så snäll att den utan protester gifter sig med handkontroll, men… well, Need for Speed är ett bilspel. Och lika självklart som att flygspel ska kunna spelas med joystick, lika självklart är kravet på åtminstone grundläggande rattstöd. Bisarrt att ens behöva påpeka det.
Omstarten Need for Speed innehåller ingenting som är direkt överraskande – det är ett Need for Speed i själ och hjärta. Ghost Games har gjort ett bra jobb, inte minst för de som baserar sina spelköp på kända varumärken snarare än innovation och nytänk. Det är spelvärldens svar på julafton: trygghet och tradition där överraskningarna med åren känns allt mindre relevanta.
Fotnot: Vi har testat Need for Speed på PS4.
