Att mångfald är av godo kan alla som levt i en diktatur intyga. Samtidigt är det svårt att avfärda begreppet "less is more", åtminstone om vi rör oss i mer populärkulturella sammanhang. Vilket uttryck som passar det fullmatade ToCA Race Driver 3 bäst vet du efter att ha läst nedanstående utlåtande.

För tre år sedan gav sig racingserien ToCA in på nya domäner. Bilgenren är vanligtvis inriktad på själva körningen men med ToCA Race Driver infördes dels en storydriven singleplayerdel, dels ett massivt utbud av speltyper. Även om ambitionen att berätta en historia kändes tämligen oviktig, och därtill inte särskilt genomtänkt (ingen verklig förare excellerar på alla områden), var idén en frisk fläkt nytänkande i en annars stelnad genre. ToCA Race Driver 3 bjuder inga större överraskningar; det är genbanken troget och följer föregångarnas upplägg till punkt och pricka, fast med mer av allt.

Undertiteln är också denna gång The Ultimate Racing Simulation och än en gång ska det genast påpekas att slagorden syftar på kvantitet, inte kvalitet. Race Driver 3 är ingen simulator, det handlar om lättillgänglig arkadkörning som lika gärna körs med tangentbord som ratt. Reklamsnack som "autentiska utbytbara delar" samt licenserade bilar och banor planterar emellertid simulatorkänslor i den oinsattes medvetande och Codemasters gör inte mycket för att motverka detta.

Det ultimata racingliret slår sannolikt rekord i fråga om valmöjligheter. Du kan välja mellan 35 racingtyper (gocart, formel Ford, GT, dirt track, rally, lastbilar...), 70 licenserade kärror och ett 80-tal banvariationer - på pappret en pulshöjare för varje innehavare av en uppsättning oljiga nagelband. Det faktiska resultatet är snarlikt föregångarnas: mångfalden inverkar menligt på kvaliteten. Med så många spelformer är det i stort sett omöjligt att ordna riktigt bra körkänsla för samtliga, i alla fall om ambitionen är att hamna någorlunda nära förlagan. Här är allting arkad; inte fel i sig, men när ett par spelformer har styrning som inte kan kallas annat än ett totalt misslyckande lyser överambitionen igenom i sin fulla misär. Ta gocart-bilarna: i verkligheten är dessa glädjespridare extremt responsiva, medan de i Race Driver 3 känns som att köra Trabant på is med sommardäck. Lyckligtvis är långtifrån allt så illa; "open wheel"- och DTM-klasserna är riktigt skoj, likaså såna där underbara amerikanska kärror från 60- och 70-tal med underdimensionerad fjädring och galet många hästar.

Körningen utgörs av de två huvudlägena "Pro racing" (som namnet antyder: bara bilkörning) och "World tour" (storydriven karriär där en fragmenterad (och i ärlighetens namn meningslös) berättelse förs fram av huvudkaraktärens mentor, en temperamentsfull racingkonnässör med öveflödiga råd framförda på underbar skotska). Därtill finns ett par andra lägen, som tidjakt och flerspelarläge i split screen (flera förare på samma skärm) eller över nätet (max 12 spelare). Vilka spelformer du kan delta i beror på hur långt du kommit i karriärlägena. Inledningsvis får du nöja dig med lugnare bilar, framgångsrik körning låser upp brutalare kärror och nya spelformer.

Bra ensamspelande förutsätter bra artificiell intelligens. Godkänd AI är när motståndarna beter sig mänskligt: påverkas av krockar, gör misstag och inte kör som på räls. Datorförarna i Race Driver 3 missade tydligen dessa instruktioner. De kör enligt förutsägbara rutter och vägrar påverkas av fysikens lagar när ni stöter ihop (du snurrar av, de fortsätter som inget hänt). Det är lika irriterande som de svajiga reglerna. Exempel vid kval: kör du utanför banan räknas varvet bort eftersom du anses ha tillskansat dig tid genom att ta en genväg - även om du brakar ut i Guds sköna natur och förlorar 20 sekunder på kuppen. När du väl lyckats skaffa dig en giltig kvaltid och gör exakt samma misstag i påföljande race protesteras det inte...

Förutom till pc landar spelet på Xbox och Playstation 2, vilket återspeglas i grafiken. Tidigare titlar har sett dugliga ut, men den här gången finns inte många förbättringar. Grafiken är kort sagt platt och ålderdomlig. Detsamma gäller ljudet, som inte imponerar nämnvärt: tunna motorljud, märkliga perifera läten när du kör vid sidan av banan och så vidare. Fördelen är att grafiken rullar på duktigt fint också med alla reglage på max.

De två år som gått sedan det senaste Race Driver får trean att kännas hopplöst passé. Föregångarna var dugliga utan att på något vis briljera och i skenet av Simbins mästerverk GTR och GT Legends (som visserligen är råa simulatorer, inte arkad som detta) växer känslan av halvhjärtat slentriansläpp till rent jobbiga nivåer. De delar som fungerar är inte ett dugg bättre än tidigare och tillskottet av fler spelformer, banor och bilar bidrar inte till några som helst kvalitativa förbättringar.

Arkadracing kan vara lika kul som simulation, se exempelvis FlatOut. Codemasters bör lägga denna serie till handlingarna och satsa på något nytt där kvalitet står överst i designdokumentet.

Testsystem:

AMD Athlon XP 3000+
GeForce 6800 GT
1 GB minne

Skicka en rättelse