Norska Funcom släppte år 1999 äventyrsspelet The Longest Journey, eller Den längsta resan som spelet heter på svenska. Spelet prisades av näst intill alla recensenter, nominerades och belönades med otaliga priser, och var det många äventyrslyssna spelare hade suktat efter i många år av mörker. Idag, ungefär sex år senare tar FZ en återblick för att se om spelet har någonting erbjuda dagens publik.
Det är inte varje dag vi på FZ recenserar sex år gamla spel och då är den stora frågan hur man ska bedöma det. På sex år har det hänt stora saker inom spelindustrin, speciellt inom det grafiska departementet. Hade jag till exempel recenserat en förstapersonsskjutare, som lägger större vikt vid grafik än som i detta fall historieberättandet, hade min uppgift blivit betydligt svårare. Lyckosamt för mig är då att Longest Journey är just ett peka-och-klicka-äventyr, där grafik aldrig kommit i första hand.
Longest Journey inleder sin berättelse med att vår huvudperson, den konststuderande, artonårige April Ryan, drömmer en konstig dröm där hon förflyttats till en underlig värld med talande träd, drakar och magnifika landskap. Den inledande sekvensen fungerar även som en guide inför det stora äventyret som tar sin början längre in i spelet. Hon vaknar senare upp i sin trånga lägenhet bara för att inse att hon fortfarande är kvar i den halvdunkla och skitiga staden Newport. Här möter man sina vänner med alla deras vardagliga bekymmer som kärlek och pengar. En bit in i spelet börjar konstiga saker hända, diffusa karaktärer som pratar om portaler och parallella världar. Det är här spelet tar fart och blir riktigt intressant.
Gammalt men överväldigande
Med sex år på nacken är grafiken knappast iögonfallande vacker. Karaktärerna är väldigt begränsat uppbyggda med ett fåtal polygoner och rörelserna är en aning stela. Omgivningarna är statiska men görs väldigt levande med ljudeffekter som målar upp en enormt trovärdig atmosfär. Musiken och det övertygande svenska röstskådespeleriet gör att man ibland glömmer att det är ett spel man spelar. En del beskrivningar och konversationer om ibland helt oväsentliga saker gör att man ibland överväldigas av detaljer och bakgrundsberättelser om vissa föremål och omgivningar.
Resandet genom spelet görs på precis samma sätt som de flesta andra äventyrsspel, med musen. Klicka en gång och April går dit du klickat, rör muspekaren över ett intressant område och den skiftar form för att visa att här finns någonting intressant. Förutom den standardiserade menyn med alla föremål man samlat på sig finns en ypperlig dagbok. När man överöses med information och beskrivningar är den ett ovärderligt verktyg för att memorera det mest väsentliga. Med den enorma mängd dialog man måste trava igenom är det lätt att man glömmer stora delar, tur då att det finns en logg över alla konversationer. Vill man titta en gång till på de filmer man redan sett finns även den funktionen. Det här är precis som ett äventyr ska vara, enkelt att spela och ta till sig.
Funcom utlovar en speltid på ungefär 30 timmar vilket verkar rimligt med tanke på att spelet har 160 olika platser, 50 karaktärer och över 8000 dialoger. Under dessa 30 timmar stöter man en hel del pussel som är ganska enkla att lösa. Det finns inga felaktiga sätt att nå slutmålet, bara olika vägar.
Longest Journey är ett levande bevis på hur lite det egentligen skett inom spelindustrin under de senaste åren. Fysik- och grafikmotorer i all ära men i grund och botten är det spelets själ som avgör hur ett spel tas emot. En sådan spelglädje och ett sådant fulländat berättande har jag inte varit med om sedan jag den tiden jag lirade Beneath a Steel Sky och Full Throttle på min multimedieutrustade 486 i mitten av 90-talet. Det här ett spel som alla bör uppleva för ett äventyr blir inte mycket bättre än så här. Kanske håller det här spelet i sex år till...
Testat på:
P4 3,2 GHz
Radeon 9800XT 256 MB
1024 MB RAM
Windows XP SP2