1989 satt en Yale-student och spelade in sin brors rörelser med videokamera. Dennes hopp, löpsteg och klättrande transkriberades sedan med manisk envishet till en viss digital prins. 16 år och åtskilliga miljoner sålda spel senare skärskådar vi Prince of Persia: The Two Thrones. Rör sig Jordan Mechners arabiske son gracilt nog att blidka dagens krävande spelare?

Det är tredje julen i rad jag firar i kungligt sällskap. Spelvärldens mest ökände persiske prins och jag känner med andra ord varandra väl vid det här laget. Senast det begav sig skiljdes vi inte som de bästa vänner, och det hela lämnade en något besk eftersmak. Det var därför med blandade känslor jag mötte upp prinsen för några dagar sedan. Sin vana trogen värmde han upp inför julens eskapader, hängande upp och ner i en röd gobeläng. Efter att ha utbytt artighetsfraser drog vi iväg till inspelningsplatsen. Babylon, here we come.

Samma samma, men annorlunda

Förutfattade meningar är sällan av godo. Säkerligen är det därför man känner sig så kluven när man likt en enmans Idol-jury ska bestämma om julens mest akrobatiska äventyr ska gå vidare eller ej. Alla som prövat rollen som persisk Indiana Jones vet ju vad de har att vänta sig. Följdriktigt blir man heller inte överraskad när man dubbelklickar på exe-filen i denna den tredje inkarnationen av 2000-talets prins. Det är samma spel i ny tappning helt enkelt. Samtidigt förtjänar alla spel en nollställd, objektiv bedömning. Alla har trots allt inte spelat föregångarna. Den självklara frågan inför slutuppgörelsen var förstås om ”samma men annorlunda” skulle räcka en gång till.

Efter utflykten i gitarriffsbaserade Warrior Within förra året seglar prinsen hemåt för lite lugn och ro. Synd för honom, tur för oss att han möts av eldslågor som slår ur fönstren i det invaderade Babylon. Snart är vi återigen indragna i en fartfylld story om rättvisa, hämnd och om inre val. Kampen för oss över hustak, längs väggarna och från pelare till avsatser, ständigt ett felsteg från avgrunden. Det första som noteras är nya tekniker i smygavdelningen. Att med en fot på vardera vägg glida nedåt, eller stilla nalkas en fiende bakifrån, för att sedan utföra en ”speed kill” är ett trevligt inslag. Då du dessutom måste tajma dina dolkstötar sker det heller inte per automatik. Är du för långsam kastas du till marken och måste slåss på normalt sätt. Hur normalt det nu kan vara att utföra handstående piruetter på en hand medan den andra karvar schabloner ur fiender...

Sand och tid är två återkommande inslag i serien. Dessa har virvlat omkring varandra i några vändor nu, och att hålla reda på när, var och hur i närvaro av vår kroksablade vän är sannerligen inte lätt. Genom en elak vesirs försorg, som för alla turbanälskare här gör en bejublad comeback, genomsyrar de gula kornen handlingen. Fiender är uppbyggda av sanden och du själv nyttjar den till att sakta ner tiden, eller till och spela tillbaka den om din Carl Lewis-imitation misslyckades. Inte minst livnär sig ditt nya, kolsvarta alter ego på den. Det står nämligen snart klart att den prins vi känner som en ärans man, driven av ett sällan skådat rättvisepatos, har en mörkare sida i sig. Entré den mörke prinsen. Där den milde tronarvingen ser till sitt folk, ser hans mörkare inre enbart till sig själv. Rättvisa ska skipas med en knuten, despotisk hand, inte med en öppen famn. Trots moraltemat har man valt att inte göra ditt svarta jag sådär värst elakt. Möjligtvis sneglar man på sitt eget arv som ett spännande och gemytligt äventyr – det är inte Silent Hill det handlar om. Den inre strid som förs alltmer tydligt ju längre spelet fortskrider är heller inte utformad som Knights of the Old Republic eller ens Fable; du ges ingen möjlighet att påverka förloppet själv.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse