Det är inte lätt när det är svårt. Efter att ha hamnat i kläm i ett krig mellan två överlägsna raser rymdvarelser som förstör jorden i korselden måste mänskligheten fly till en ny planet. Ditt skepp kraschlandar på en lika ogästvänlig och vacker planet, och direkt måste du hjälpa till att bygga en ny framtid. När allt känns som om det inte kan bli mycket värre – jorden är förstörd, trots allt – så stöter du på en hårig, talande potatis med lustiga glasögon, som drar dåliga skämt om och om igen i flera hundra timmar.
Sådant är livet för en äventyrare.
#Xenoblade Chronicles X är ett av höstens mest ambitiösa och imponerande spel. Känslan av att vandra runt på en enorm, främmande värld bland enorma, främmande kreatur (ibland så stora att de får dinosaurier att framstå som små ödlor) är verkligen svårslagen. Att något så stort och ofta direkt vackert flyter så fint på Wii U är också en bedrift i sig.
Xenoblade Chronicles X pressar det bästa ur Wii U:s grafikkretsar.
Det bor ett mästerverk i Xenoblade Chronicles X, men på grund av en serie små och stora frustrationer har det bitvis svårt att visa sig i all sin fulla prakt. Det är fortfarande ett genuint bra spel, men hur mycket du uppskattar det hänger nog mycket på hur stort överseende du kan ha för dess mer frustrerande bitar.
Xenoblade Chronicles X är ett fullständigt enormt spel som fokuserar på frihet, öppenhet och utforskande. Att det då också låser fast spelaren i en stel uppdragsstruktur och tvingar oss att utföra menlösa dussinsysslor för att få komma vidare och låsa upp allt godis är direkt kontraproduktivt. Spelet är som bäst när du på egen hand får utforska de vackra miljöerna och söka efter ständigt nya utmaningar. Det här är mer Monster Hunter än The Witcher eller Dragon Age, och där briljerar det verkligen. Visst kan det slipade stridssystemet ibland kännas en gnutta orättvist och beroende av slumpen. Men oftast är striderna väldigt tillfredsställande, och hur länge du än spelar dyker det hela tiden upp nya utmaningar. Redan från början kommer du att se enorma monster vandra förbi, och du rår inte på dem än på ett par hundra speltimmar.
Strid på ditt sätt
Stridssystemet är i grunden ganska klassiskt, och påminner lite om det i till exempel Knights of the Old Republic, där din karaktär autoattackerar och ditt jobb är att välja rätt tillfälle för specialförmågor och superattacker. Det har gott om utrymme för experimenterande, och du kan bland annat hugga av specifika lemmar från fienderna. När du väl fått kläm på systemet finns det gott om utrymme att skapa en formidabel stridsmaskin som passar just din spelstil.
Att din karaktär är väldigt snabb och rörlig gör också utforskandet till ett sant nöje. Att rusa upp på en hög topp för att kasta sig utför kanten blir liksom aldrig tråkigt. Att slippa oroa sig över att slå ihjäl sig (så länge det finns mark eller vatten att landa i) är oerhört befriande. När du väl låser upp din första mecharobot blir du dessutom ännu rörligare och kan susa fram över landskapen i en rasande fart. Tyvärr tar det allt för lång tid innan spelet låter dig leka till fullo med allt det har att erbjuda. Det lär ta dig mellan 20-30 timmar att ens få uppdraget att låsa upp mecharobotar. Kanske mer, beroende på hur du spelar.
Man frestas tro att Team Ico varit inblandade.
Ännu längre tid kan det ta om du ägnar dig åt de otaliga sidouppdragen. Dessa kan du få från en datorkonsol i staden, men ibland också från människor runt om i världen. Ofta är det ganska trista uppgifter du får tampas med, som att slå ihjäl x antal monster, samla en massa skrot eller varför inte laga en cappucino-maskin? Det hjälper inte att alla mänskliga karaktärer är likstela plastfigurer som häver ur sig slentriandialog i maklig takt. Även dina närmsta bundsförvanter är ointressanta i bästa fall, och irriterande i värsta – som den där potatiskaraktären (han heter Tatsuo och hans dialog handlar uteslutande om mat) jag nämnde i inledningen. I Xenoblade Chronicles X är det monstren som har personlighet, medan människorna är livlösa skyltdockor.
Huvudstoryn är inte heller så involverande, men den gör sitt jobb och den får ut dig i världen för att utforska. Tyvärr hindras du ofta av den omständliga uppdragsstrukturen som tvingar dig att utföra diverse godtyckliga uppgifter innan du kan åta dig nästa storyuppdrag. Det kan vara att upptäcka en viss procent av kartan, eller göra vissa specifika sidouppdrag. Detta drar bara ut på tiden och göra spelet onödigt långsamt för den som vill ta sig framåt i storyn eller låsa upp fler leksaker att experimentera med.
Se också upp med de så kallade affinity-uppdragen. När du antar ett sådant får du chansen att bli mer vän med någon av dina NPC-kumpaner, men när man väl börjat ett sånt måste det göras färdigt innan du kan ta ett nytt storyuppdrag. Jag gjorde misstaget att testa ett som verkade enkelt, men som sedan mynnade ut i en många timmar lång jakt på väldigt specifika resurser och monster – som kan vara väldigt svåra att hitta, än mindre få att droppa det loot du behöver – innan jag äntligen kunde fortsätta med storyn igen. Att göra den sortens samlande till huvudpoängen i uppdrag, som inte går att avbryta, är ett förbluffande märkligt designval.
Jag måste så klart också nämna musiken, som är galet ojämn. Vissa spår är passande episka, medan annat är direkt anskrämlig kvasirock eller extremt ful funk med korta sångsamplingar. Att höra någon mumla ”uh, yeah” till ett intetsägande beat i timtal är direkt farligt för psyket.
Jag älskar ändå Xenoblade Chronicles X, när det inte ställer sig i vägen för mig och gör det onödigt svårt för sig. Det är ett spel vars stora styrka ligger i att utforska världen och dess spelsystem, och att ständigt ta sig an nya utmaningar. Det tar dock lite för lång tid för spelet att verkligen släppa mig lös på allvar. Men när jag får leva rövare med mechs, flyga runt och upptäcka tidigare otillgängliga platser och ta mig an abnorma monster – då är detta så bra som jag hoppats på. Det är bara det att vägen mellan de här stora ögonblicken är onödigt krokig.
