En kärleksfull och mänsklig skildring av att förlora någon man älskar.

Den 13 mars 2014 drog Joel Green sitt sista andetag efter att ha förlorat en omöjlig kamp mot cancern. Han blev fem år gammal. Hans föräldrar, Amy och Ryan, arbetade redan då på ett spel om sin sons kamp. Nu är det spelet här.

#That Dragon, Cancer är ett försök att gestalta alla de kval som Joel, Amy och Ryan gick igenom under de fyra år som cancern härjade i barnets kropp. Och överlag lyckas de förbluffande väl. Det hela är något så ovanligt som ett abstrakt dokumentärspel, där vi får inblick i olika delar av processen. Det är naket, men samtidigt också fyllt av visuella metaforer för allt det som förblir outtalat.

Det ryms mycket kärlek i That Dragon, Cancer.

Bitvis blir formuleringarna lite överlastade, och enstaka metaforer är lite tungrodda. Amy och Ryan är kristna, men de religiösa funderingarna förblir outvecklade. Kopplingen mellan religiositet och hopp är intressant, men det görs inte så mycket med den aspekten.

Det är istället de mest nakna, okonstlade ögonblicksbilderna som slår hårdast. Scenen där Joel gråter allt mer intensivt medan föräldrarna bara kan stå bredvid och titta på går rakt genom monitorn och in i märgen. Det är en nästan outhärdlig skildring av både Joels och föräldrarnas maktlöshet och smärta. Jag grät. Första gången ett spel får mig att gråta.

En far och hans son gungar sig till sömns.

Efter min mammas död hittade jag en lapp hon hade skrivit med ett motto: ”Inget gör så ont som smärtan man känner för någon annan”. Jag hade ofta väldigt ont som barn. Kronisk värk i fötterna, med mängder av operationer. Nu som vuxen kan jag förstå att det förmodligen gjorde ännu mer ont i mina föräldrar. Att stå maktlös bredvid sitt barn och se dem lida är en mardröm. Och That Dragon, Cancer sätter fingret på den smärtpunkten på ett både fint och fruktansvärt vis.

För här ryms också enormt mycket kärlek mellan raderna. Det finns en genuin vilja att låta världen lära känna Joel, inte bara som ett tragiskt offer utan som ett barn. Vi får göra Joel glad. Vi får höra honom skratta. Vi går på picknick och matar änder. De lågmälda vardagsscenerna gör också de tvära kasten mellan skratt och gråt ännu svårare att värja sig mot.

När jag så når eftertexterna påminner även de om vilket djupt mänskligt och gripande verk detta är. Det är egentligen bara en slideshow med familjefoton, men de sätter en gång för alla ansikte på den smärta och den sorg jag genomlevt under spelets två timmar. Och tårarna kommer igen.

De små tingen i livet.

That Dragon, Cancer är ett spel om förgänglighet och maktlöshet. Om hur vi ena stunden är här, lyckliga, för att i nästa gå på våra bara knän och drunkna i avgrundsdjup sorg. Men det är som sagt också ett spel om kärlek. Vi sörjer för att vi älskar.

Det låter svårt, men det är en fantastiskt unik upplevelse du inte vill missa. That Dragon, Cancer får en att känna sig levande. Som P O Enquist en gång skrev: ”Om man kastade bort smärtan vore den förgäves. Då gjorde den ju bara ont.”

Fotnot: Eftersom That Dragon, Cander är en väldigt ovanlig sorts spel, där en familjs sorg står i centrum, har vi valt att inte sätta betyg på det.

Skicka en rättelse