Med vintern kommer drakarna, nu även till PC. Vi testar om Capcoms actionrollspel fortfarande håller måttet.

Det dröjde några år och ett par utgåvor innan #Dragon’s Dogma nu äntligen letat sig in i våra datorer. Capcoms ambitiösa actionrollspel var uppskattat när det släpptes första gången 2012, men frågan är hur väl det håller idag. Konkurrensen är stenhård med senare års framgångar för stora, öppna rollspel som The Witcher 3 och Dragon Age: Inquisition.

I grund och botten är dock #Dragon’s Dogma: Dark Arisen mer av ett actionspel än sina konkurrenter. Det är lite av en mix mellan Dark Souls och Skyrim, men med mer arkadbetonade strider. Det betyder inte att det saknas djup eller utmaning. Verkligen inte. Men det är ett rappt och actionfyllt spel där striderna verkligen bär upp spelet på sina axlar.

Och vi som inte har någon present!

Datorporten som sådan är helt okej. För mig har det inte varit något problem att få det att flyta fint i 60 fps med alla inställningar uppskruvade. Vid enstaka tillfällen har spelet hackat till något, men i övrigt har jag inte stött på några problem. Med tanke på att spelet ser ganska gammalt ut så är det ju rimligt att kräva att det ska flyta på, förstås.

Storyn och världen finns tyvärr inte så mycket att säga om. Handlingen tar för det första enormt god tid på sig att överhuvudtaget komma igång ordentligt. Till en början är det nästan lite klurigt att förstå vad spelet ens går ut på. Det tar sig under spelets andra hälft, men tempot i berättandet är onödigt ojämnt.

Skägg-Sverre gillade att gå runt i stan utan persedlar på underkroppen

Ett större problem är dock det bristande världsbygget. Miljöerna i Dragon’s Dogma är ofta påfallande gråbruna och färglösa. Det är ett försök till samma sorts jordiga fantasyrealism som Skyrim ägnar sig åt, men utan vackra vyer eller intressant lore att fylla världen med. Fiendedesignen är utmärkt, men världen de bor i är i regel lite för generisk för sitt eget bästa. Världen saknar också minnesvärda mänskliga karaktärer. De allra flesta är mest fula skyltdockor som delar ut uppdrag av varierande kvalitet. Dina kompanjoner är, bokstavligt talat, helt identitetslösa. De är så kallade pawns, varelser utan egen vilja, och är bara ett par extra ryggsäckar som hjälper till i striderna. Några relationer till dem utöver det får man inte. Ibland är det mest irriterande att behöva springa och väcka liv i pawns som konstant får smisk av fiender tack vare sin ganska bristfälliga AI.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse