Jag spelade aldrig #Dune II när det begav sig för sisådär tjugofyra år sedan, men även om #Westwood Studios revolutionerande strategispel passerade den ettårige Tobias obemärkt förbi har böckerna det baserades på funnits med mig sedan tonåren. Jag har vid det här laget funnit mig vid att aldrig få spela ett spel baserat på vad jag anser vara tidernas bästa science fiction-bok, men den ökenbaserade uppföljaren till 1999 års #Homeworld kommer farligt nära.
Hur förtjust jag än är i strategispel, öknar och knappa resurser var det däremot inte utan viss skepsis jag närmade mig #Homeworld: Deserts of Kharak. Det säger väl sig självt att ett spel måste förlora mycket av sin charm när det ger upp den tredje dimension som gjorde de två ursprungliga Homeworld-spelens rymdstrider så gripande, tänkte jag. Men icke. Trots att raketmotorer och rymdens vakuum ersatts av larvfötter och kopiösa mängder sand är Deserts of Kharak mer likt sin nu sjutton år gamla anfader än något annat spel som släppts under de många år som skiljer dem åt.
Mellansekvenserna är fantastiska, och många har en vackert handmålad stil.
Föregångarnas gripande berättelse om ett folk på flykt, på jakt efter ett nytt hem (därav namnet Homeworld), är ännu avlägsen framtid för folket på ökenplaneten Kharak. Deserts utspelar sig långt dessförinnan och kampanjen är, till denna multiplayerälskares stora förvåning, spelets i särklass största lockelse. Med lågmält, modernt narrativ, utmärkt röstskådespeleri och slående vackra mellansekvenser berättar den om händelserna som ledde till de tidigare spelens folkvandring. Två sidor strider om en döende planet – den ena ”god”, larvfotsälskande och en aning mer verklighetsförankrad; den andra en högteknologisk samling religiösa fanatiker fast beslutna att inte låta någon fly den heliga undergång planeten genomgår.
Det hela tar lite drygt tolv timmar, och håller förvånansvärt nog nästan samma genomgående höga klass som resten av serien. Utvecklarna #Blackbird Interactive, bestående delvis av gamla Homeworld-veteraner, räds inte inför att försätta spelaren i knepiga situationer. Resurserna är knappa, och hur du spenderar dem kräver en hel del eftertanke, särskilt i och med det ofta överväldigande antal fiender du ställs inför. Till din hjälp har du däremot den i min erfarenhet första riktigt användbara ”strategivyn”, där du kan zooma ut och på ett ögonblick få överblick inte bara över kartan och dess landskap men också enheternas position och status.
Högt och lågt
Intressant nog visar sig Deserts of Kharak vara nästan exakt lika rörlighetsbetonat som sina föregångare. Bägge sidor har som huvudbas ett slags ökengående hangarfartyg som står för forskning, enhetsproduktion, avlämningspunkt för insamlade resurser och en hel del eldkraft. Koalitionen, som protagonistlaget kallas, är mer centraliserade, och sköter all enhetsproduktion med sitt hangarfartyg medan Gaalsien delar upp sina produktionsmöjligheter mellan hangarfartyget och de mindre (men fortfarande jättestora) kryssarna.
Inget basbyggande här inte – i framtiden har allt larvfötter.
Enhetsvariationen är i sig inte jättestor – de båda lagen har fyra eller fem militära markfordon, ett fåtal varianter flygplan att skicka ut från hangarfartyget och fyra kryssare mer olika specialisering. Men det till trots bjuder spelets utmärkt realiserade uppgraderingssystem och vikten som läggs på höjdskillnader att variationen aldrig riktigt brister. Visst har många andra spel inkluderat system varvid enheter inte kan skjuta på saker med en kulle i vägen, till exempel, men få gör det lika väl och till en lika stor del av spelet som Deserts of Kharak. Höjdskillnaderna på vissa banor är enorma, med jättelika sanddyner, raviner och klippor att utnyttja bäst du vill.
Tyvärr är banorna ännu fåtaligare än enheterna, med bara fem stycken tillgängliga utanför kampanjen, och nöjet att hämta ur matcher mot datorstyrda motståndare förminskas ytterligare av AI:ns fullkomliga inkompetens. Visst är det ovanligt med smarta AI-motståndare i strategispel, men Homeworld: Deserts of Kharak tar det tyvärr till sin spets. Strategi verkar vara den helt främmande, och det enda som skiljer de olika svårighetsgraderna åt verkar vara i vilken takt de fuskar till sig resurser.
Lättbegripliga verktyg låter dig enkelt läsa av höjdskillnader.
Och synd är det, för även i skirmish-läget är det utan tvekan det vackraste och mest stämningsfulla realtidsstrategispelet jag någonsin haft förmånen att spela. Från den häpnadsväckande öknen och mellansekvensernas sofistikerade regi till enheternas radiosnack och hur scoutfordonen hoppar över sanddynskrönen kan få strategispel mäta sig med spelets inlevelserika miljöer. Den klassiska Homeworld-estetiken går helt enkelt inte att ta miste på.
Homeworld: Deserts of Kharak är långt ifrån revolutionerande, men sättet på vilket det bygger vidare på en sexton år gammal spelserie och ändå lyckas kännas modernt, fräscht, avskalat och balanserat är beundransvärt. Det når aldrig riktigt upp till föregångarnas briljans, men är icke desto mindre ett av de bästa nya strategispelen på många år. Nu önskar jag mig bara en sandmask eller två.
