Joakim Kilman har fått rollspelsfrossa och snöar in på en intressant, men tudelad expansion.

Pillars of Eternity är ett lysande exempel på att gammal kärlek aldrig rostar. Om utgivare trodde att spelare inte längre ville ha gammeldags pixelrollspel, trodde de alldeles uppenbarligen fel. Jag älskade det verkligen, trots en och annan skavank och bugg. När det så vankades expansion var jag redo att kasta mig över den, inte minst med tanke på de fina expansionerna som förebilderna Baldur’s Gate-spelen fick.

Om The White March har ett stort problem så är det att det släpptes i två delar. Jag spelade första kapitlet vid release, så jag hann nästan glömma bort både storyn och mekaniken lagom tills den andra delen släpptes nyligen. Det blir också ett udda tempo i narrativet med den här sortens uppdelning, där första kapitlet mest förbereder för den mer intressanta andra hälften.

Mitt kungarike för lite kanonunderstöd

Den som inte spelat någon av delarna än behöver dock inte bry sig om den kritiken, och kan spela igenom dem i ett svep som det rimligtvis är tänkt. Även den inledande, mer stridsfokuserade, första biten blir bättre så här i efterhand när den tydligare bygger upp mot något större. Båda kapitlen har nya utmaningar i form av en och annan utmanande strid. Det är dock bara ett fåtal partier som är riktigt svåra. Överlag är det klart överkomligt, nästan för enkelt bitvis.

Wienerbröööö!

Storyn börjar enkelt. Du och dina ärrade äventyrare får i uppdrag att utforska ett gammalt dvärgfort. En stor smedja som rymmer fantastiska mysterier. Det här leder så småningom vidare till gudomliga intriger och en fascinerande djupdykning ner i Pillars välskrivna mytologi. Obsidian har skapat ett spännande narrativ kring teman som historia, minne och glömska – och vad vår bakgrund gör med oss på gott och ont. Det är utmärkta teman för ett skitigt rollspel av den här typen, där världen genomsyras av så mycket historia och gamla blödande sår. Dialogen är också tillräckligt välskriven för att de svåra frågorna ska tas på allvar. Det är ett smart sätt att göra The White March till något av en kommentar på de många blodiga konflikterna vi får bevittna i huvudspelet, snarare än ett sidospår som inte har med något att göra.

De nya karaktärerna är bra och underhållande, om än kanske en aning putslustiga ibland. I alla fall barbaren som emellanåt drar rena Seinfeld-skämt om försoningssex. De har dock alla sina egna bakgrundshistorier som är intressanta att gräva i. Deras specifika sidouppdrag är lite väl korta och simpla, men karaktärerna som sådana är roliga att ha med i sin trupp. Särskilt den syrligt bittra mekaniska lönnmördaren.

The White March vägs upp mycket av sin starka, välskrivna andra hälft. Det är en expansion som ger mer kött på benen åt en redan fascinerande fantasyvärld, och bjuder på både stämningsfulla miljöer och en del spännande möten. Särskilt partiet där du ska nästla dig in hos en märklig sekt är väldigt bra. Se dock till att inte bara rusa in med svärdet i högsta hugg. Pillars of Eternity är alltid som bäst om du faktiskt lyssnar på vad folk har att säga innan du börja veva med vapnen.

Tjusig lobby för en stollig sekt.

The White March är en gedigen expansion som expanderar både mytologin, fyller i vissa luckor och erbjuder en del nya perspektiv. Det är svårt att begära så hemskt mycket mer.

Skicka en rättelse