Agent 47 har haft en minst sagt krokig väg mot toppen. Den skallige lönnmördaren har ofta haft svårt att få kroppen att göra riktigt som han vill. Rakryggat har han vandrat in i fiendenästen bara för att där fastna bakom en låda eller stå och jonglera med vapnen i fickorna medan livvakterna pepprar hål i honom. Bångstyriga kontroller, alltså. Och sättet Hollywood har behandlat honom (två gånger, nu) har varit ovärdigt, minst sagt. Förra spelet, #Absolution, fick dessutom ett högst blandat mottagande. Det känns som om 47 ständigt är ute efter upprättelse. Både i spelen och utanför.

Den här gången verkar #IO Interactive vilja hitta tillbaka till kärnan igen. Till det som gjorde #Blood Money så bra. Stora, öppna kartor fulla av möjligheter, och du kan spara när du vill. Av någon anledning släpps dock spelet i delar. Första släppet är helt enkelt en försmak. Det är inte mycket mer än en betal-demo för den som vill prova innan man köper resten av spelet.

Agent 47 stötte på problem direkt: ordern var att döda kvinnan i klänning och hatt.

Den som vill leka Rambo har inget att hämta. Hitman är på många vis ett äventyrsspel, fast med mördande istället för pekande och klickande. Det handlar om smygande och problemlösning, inte om snabba reflexer och pricksäkerhet. Det ultimata målet är att ingen överhuvudtaget ska förstå att ett mord begåtts. Hamnar du i eldstrid är det i regel slutet för vår mordiske vän, då 47 realistiskt nog sänks av ett par skott.

Storymässigt startar Io också om, och låter oss till och med spela igenom antagningsproven till den lönnmördarorganisation han jobbat för under större delen av spelserien. Det är inte ett dumt val att ge en storymässig nystart efter den narrativa och tonmässiga återvändsgränd som var Absolution, men jag ser ingen större poäng med att göra de två första uppdragen till ren träning. Visst fungerar de som tutorial, men det är helt enkelt inte särskilt spännande att låtsasmörda folk. Det är nämligen bokstavlig träning, där 47 smyger runt bland kulisser och skådespelare. Det är dessutom högst ologiskt. Jag dränkte ett av mina offer i toaletten. En annan stackare lyckades jag skjuta upp i luften från ett saboterat jetflygplan. Svårt att se hur man fejkar något sådant. Det känns inte som om det skulle vara ett åtråvärt jobb att bli dränkt i en toalett. Men jag kanske är för kräsen.

Den stora höjdpunkten är Paris-uppdraget där du ska göra dig av med en dryg modeskaparduo. För det första är det en lysande idé att låta det iskalla stenansiktet 47 vandra runt i en hysterisk modeshow, och för det andra är det en utmärkt sandlåda att leka i. Det är inte var dag man får chansen att klä ut sig till en världsberömd modell och sabotera en modeshow, trots allt.

Marilyn Mansons modellkarriär skulle snart få ett brutalt slut.

Byggnaden det utspelar sig i är ganska rejäl, och överallt finns det saker att testa och folk att tjuvlyssna på för tips. Du kan till och med vara en skitstövel och svämma över handfaten i badrummen. Antingen för att locka in vakter dit, eller bara för att det är kul att vara barnslig.

Men det finns en del orosmoln också. AI:n är ganska tveksam ibland. Det är svårt att veta exakt vad de kan och inte kan se, så det blir en del trial and error. Laddtiderna är ganska sega, så att misslyckas gång på gång är ganska segt, dessutom. Det är också svårt att genomföra morden på andra sätt än de som utvecklarna tänkt sig. Men det är som sagt i linje med spelets fokus på problemlösning. Det är minst lika mycket äventyrsspel som smygaraction, trots allt.

Du har din lönnmördarsyn kvar för att spåra var dina offer, samt vakter och användbara föremål, finns. Men i övrigt kan du välja att stänga av extrahjälpen spelet erbjuder i form av hållpunkter på kartan om du vill. Det enda du egentligen behöver är skarpa ögon och öron när du utforskar så kommer du snart råka på intressanta möjligheter. Jag gillar alla smådetaljer också, som att du kan ställa dig i vägen för ett filmteam bara för att jävlas, varpå de muttrar irriterat om vilket arsel du är.

Dräp diskret. Eller på något annat sätt.

En annan nyhet är Escalation, där du spelar igenom fem uppdrag av stegrande svårighetsgrad. Det består förvisso av nya mål på existerande kartor, men det har ändå viss potential att ge mervärde. Till exempel så kan ditt mål ändras, och olika krav som att du måste döda med ett visst vapen, eller bära en viss förklädnad, försvåra. Det gör att även om du har koll på kartan så kan olika variabler tvinga en att tänka i lite nya banor.

Just nytänk har annars inte varit målet för Io den här gången. Snarare att ta ett steg tillbaka och hitta tillbaka till det som gör Hitman unikt. Det här är en något ojämn inledning, men den har tillräckligt med bra saker och potential för att jag ska känna mig optimistisk inför resten. Redan nu har jag lekt supermodell och saboterat jetplan, så förhoppningsvis har 47 fler bisarra ess i sin skräddarsydda rockärm i kommande uppdrag.

Fotnot: Vi har spelat PS4-versionen av Hitman.