Nyversionen av det två år gamla Hyrule Warriors är den fulaste – och den bästa.

Hyrule Warriors besitter någonting alldeles särskilt. Å ena sidan enformigt, bitvis smaklöst och med en bagatellartad berättelse. Å andra sidan så vanebildande att jag en gång spelade det under tjugo febriga timmar mitt i den tuffaste av mansförkylningar.

Med minimal ansträngning ger det ofta orimligt starkt glädjeutslag.

Toon Link gör näpen debut i Hyrule Warriors.

Då pratar jag alltså om två år gamla Hyrule Warriors till Wii U (vars recension du läser här). På 3DS har de visuella ambitionerna tvingats kasta in handduken. De detaljrika HD-karaktärerna har blivit ett celshadat gytter, kartan ter sig extremt liten på pekskärmen och på äldre maskinmodeller sjunker bilduppdateringen som en sten. Det krävs en New 3DS XL för att spelet ska flyta. På gamla varianter är den självskrivna 3d-effekten inte ens valbar.

Det är många omständliga ”om” och ”men”. Men, och detta är ett stort ”men” – äger du en New 3DS XL är Legends den bästa inkarnationen av Hyrule Warriors. Här finns nämligen spelmekaniska nyheter som kanske inte revolutionerar men som tillsammans står för små och viktiga evolutioner.

Hack 'n' slash-Zelda

På tal om att slå samman: Hyrule Warriors är det oväntade kärleksbarnet mellan Zelda och hack ’n’ slash-festen Dynasty Warriors. Tänk dig Hyrules gröna fält med tusentals bokoblins, poes och beamos med inslag av jättar som King Dodongo. Dina attacker är relativt få, taktiken har ringa betydelse men röjet är desto köttigare.

Äventyrsläget är som sist en tidsslukare av rang.

En av de bättre nyheterna är att du under fältslagen enkelt kan skifta mellan karaktärer, vilket gör det betydligt smidigare att snabbt ta dig till andra delen av kartan för att skydda ett fort från att falla. Striderna böljar fram och tillbaka så flexibiliteten är välkommen, liksom möjligheten att skaffa sig bonusar om en kvartett hjältar slår sina klingor samman.

Även ensemblen utökas, med Wind Waker-karaktärer och Linkle, den kvinnliga Link som trots en krystad idé visar sig vara ett piggt inslag. Ty det fina med nytillskotten är att de föräras egna kapitel, så som en ny epilog i Wind Wakers saltstänkta värld och en sidostory med gravt förvirrade Linkle.

Linkle är utrustad med två eldiga armborst och en armé med hönor.

My fairy-inslaget är inte lika lyckat. Faktum är att det mest är i vägen, men så har Tamagotchi-formulan aldrig varit min melodi. I äventyrsläget, det vill säga det väloljade sidospår där du far runt på kartan från 1986, samlar du älvor (på burk får man förmoda) som du både kan mata och iklä Zelda-outfits. I gengäld får du kraftfulla attacker, vilket inte tar bort det faktum att My fairy känns onödigt.

Men det som slutändan får mig att plöja ner tiotals nya timmar i ”samma” spel är inte tjej-Link, vattenvärldar eller pekskärmsinslag. Nej, jag återvänder för att Hyrule Warriors Legend, trots alla dessa ”om” och ”men”, är en tidstjuv som med mycket hackande och slashande till sist också lyckas stjäla en bit av ens hjärta.

Skicka en rättelse