Paradox senaste tillskott till den djupa rymdstrategigenren är också deras mest lättspelade hittills.

Föreställ dig vårt universum om 200 år, när mänskligheten äntligen nått punkten som möjliggör intergalaktiska rymdfärder. Helt plötsligt blir närliggande solsystem möjliga att utforskas och ny spännande teknik väntar på att bli testas. Och kanske får vi svaret på frågan: är vi verkligen ensamma i universum?

Den som spelat en omgång #Stellaris får visserligen svaret på den sista frågan direkt. Utöver människor finns också ett antal utomjordiska varelser att välja mellan. Men trots att den pacifistiska fågelrasen Yandar lockar min spirituella sida och att den intelligenta svamprasen Jehetma har coolast skepp, väljer jag ändå att starta min egen resa som människa. De har trots allt atomrobotar.

#Paradox har lång erfarenhet av djupa och komplexa strategispel som Europa Universalis och Crusaders Kings. Gemensamt för båda serierna är att jag har haft svårt att se förbi alla menyer, siffror och valmöjligheter. Vid en första anblick känns Stellaris långt mer välkomnande. En robotkompanjon med torr humor ställer upp med sin expertis och det går att ställa in olika nivåer av hjälp redan från start.

Krig är en del av framtiden.

Den mer uttömmande formen av hjälp inleder ett slags guideavsnitt där jag får spela som vanligt och där loggen fylls med enkla uppdrag som lär mig mer om den grundläggande spelmekaniken. Det tar inte lång tid innan jag är i full gång med att utforska närliggande solsystem samtidigt som jag utvinner värdefulla metaller på Venus yta. Det är mycket tacksamt och hjälper mig att snabbt komma igång.

Ett antal timmar senare och jag trivs som fisken i vattnet. Solsystemen runt om mig börjar sakta men säkert formas efter min vilja och vartenda hörn av galaxen verkar ruva på nya upptäckter och hemligheter. Men trots att tempot sällan saktar ner och att sakerna att hålla i huvudet blir allt fler, känner jag att det är precis lagom ansträngande att hänga med utan större huvudbry.

Att innehållet blivit lättare att ta till sig beror sannolikt på att många menyer skalats ner vid en direkt jämförelse med Paradox tidigare titlar. Tyvärr måste jag ändå brottas med lite med dem. Det som säkert är solklart för veteraner tar fortfarande tid för nybörjare. Framför allt kan det vara svårt att hitta specifika funktioner som tycks vara undangömda i gränssnittet. Det är sällan kul att bläddra planlöst mellan olika flikar för att till slut hitta rätt.

Paradox har gjort gränssnittet smidigare, men det är fortfarande inte helt enkelt att navigera i.

Efter några timmar känner jag däremot hur stödhjulen sakta men säkert lyfts bort. Byggnader och forskningsprojekt färdigställs på löpande band och mitt samhälle sträcker sig allt längre från jorden, bort mot avlägsna stjärnor. Jag känner att det är dags att befästa min position i galaxen genom att visa det långa fingret för mina konkurrenter.

Med en lagom hög svårighetsgrad förväntade jag mig ganska aggressiva motståndare, men det är i stort sett alltid jag som öppnar eld först. Likt en intergalaktisk bråkstake börjar jag starta slagsmål med allt och alla trots att min militära styrka är skrattretande liten. Föga förvånande får jag storstryk och jag inser snart att jag behöver fler vänner i galaxen. Men att förhandla med raserna ger inga större fördelar. Det finns till exempel ingen möjlighet att fråga efter hjälp när läget hettar till och utan förklaring varför.

En omgång i Stellaris vinner man genom att kontrollera ett större område av spelytan än sina motståndare och för detta krävs en stor portion tålamod. Ibland känns det som att allt kommer till ett slags stillestånd där man väntar på att produktioner ska färdigställas, men oförutsedda händelser och kriser sätter åtminstone krydda på spelomgången. I min testrunda har jag ännu inte lyckats stå kvar som ensam segrare i galaxen, men det är snarare en fråga om uthållighet.

Att erövra galaxer kräver engagemang.

Krigföringen i spelet är en rent automatiserad kraftmätning, som inte kräver någon vidare interaktion från spelarens sida. Dessa bataljer är en sann fröjd för ögat och ju fler skepp som är involverade desto bättre. Striderna är liksom resten av spelet realtidsbaserade och avslutas först när en fientlig flotta är besegrad eller när ett fäste är belägrat.

Att spela Stellaris är lite som att försöka avnjuta en komplex måltid med fler ingredienser än jag kan komma ihåg utantill. Grönsakerna lägger en bra grund innan det är dags att sätta tänderna i huvudrätten som förvisso är god, men samtidigt så mastig att jag mest ser fram mot efterätten. Tyvärr är risken överhängande att jag hinner tröttna på smaken innan dess.

Skicka en rättelse