Första gången jag spelade #Wolfenstein 3D var hemma hos en kompis, på hans pappas jobbdator. Jag har ingen aning om hur spelet hade hamnat där, och jag vet inte ens om pappan visste om det. Men vi nosade upp det och spelade det tills vi fick svår huvudvärk. Det var inte bara ett kul spel. Det var en ögonöppnare. En liten smak av framtiden.
Och den framtiden stavades #Doom.
Det är omöjligt att överskatta hur viktigt John Romeros och John Carmacks bidrag till spelhistorien faktiskt är. #Id Software satte inte bara standarden för en av våra största spelgenrer, de cementerade PC-spelandet som legitimt fenomen en gång för alla. Doom lade på många vis grunden till det moderna datorspelandet med tekniskt avancerade spel, moddar och multiplayer över olika sorters nätverk.
Doom är ett nostalgiskt spel.
Doom är mer än bara ett spel. Det är ett kulturfenomen. Det var precis rätt sak på rätt plats för att bilda inte bara en explosion utan en kedjereaktion som känns av än idag. Den som vill veta mer om detta bör läsa David Kushners fenomenala reportagebok "Masters of Doom". Det är nödvändig läsning för alla som är ens måttligt intresserade av datorspel.
Tillbaka till rötterna
Att göra en uppföljare till ett så ikoniskt spel är därför inte lätt. Alla har sin uppfattning om hur det bör se ut, och om utvecklarna inte lever upp till de ofta smått omöjliga förväntningarna låter inte reaktionerna vänta på sig. #Doom 3 försökte sig på att utveckla serien i en delvis ny riktning, med mer fokus på skräck och smygande atmosfär. Åsikterna om det spelet går isär, minst sagt.
Kanske är det just därför som Id nu söker sig tillbaka till rötterna så långt de bara kan med nya #Doom. Till hårdrocken och blodet, till power-ups och ammunitionslådor och till frenetiskt snabb action där gaspedalen sällan lättas. Den som längtat efter ett riktigt gammaldags fps där fart och action står i centrum borde jubla, för det är precis vad detta är.
Säg hej till en gammal vän.
Redan från de första zombierna rusar jag fram och skjuter, slår, mosar och exploderar mig fram genom ett veritabelt hav av kött och blod. Allt medan soundtracket pumpar ut det ena riffet efter det andra för att egga mig att öka tempot. Att inte lätta på aggressiviteten. Doom belönar nämligen den som spelar som ett psyko och rusar rakt på. Det är teknik, snabbhet och reflexer som gäller – inte taktiskt tänkande eller noggranna avvägningar. Bara töm magasinen och rör på dig konstant. Tänka kan du göra senare.
Det finns en story här, men den är väldigt grundläggande och tar inte mycket utrymme, tacksamt nog. Den ger dig en ursäkt att skjuta demoner på mars, och i helvetet för den delen, och det räcker så. För det mesta. Slutet är trots allt ett rejält anti-klimax. Dels för att bosstriderna överlag inte är särskilt spännande, och dels för att vi helt enkelt måste vänta på en tillfredsställande upplösning tills ett oundvikligt DLC eller möjligen en uppföljare.
