Travis Fimmel är till exempel en hyfsat kass skådespelare. Han glänser när han spelar lagom nonchalant viking men i dialoger längre än ett par meningar börjar jag skruva på mig. Särskilt om han ska förmedla några andra känslor än självförtroende. Under en av filmens mest dramatiska scener kan inte ens den Imax-förstärkta stråkorkestern övertyga mig om det hans blå ögon försöker pressa fram.

Välkomna hem, orcher

Specialeffekterna är som du redan sett i de otaliga trailer-klippen väldigt ojämna. I flertalet scener kan jag nästa ta på grönskärmen bakom karaktärerna medan många av orcherna är riktigt bra gjorda. Durotan är särskilt övertygande som horde-rebell, likaså de mer framträdande orcherna Blackhand, Gul’Dan och Orgrim. Butterickslöständerna hos halvorchen Garona behöver vi dock inte prata om.

För att vara en origin-saga som sår uppenbara frön för framtida uppföljare tar den inte särskilt väl hand om sina tittare. Trots mina grundkunskaper i Azeroths historia var frestelsen stor att smyga upp mobilen i biomörkret och googla vissa namn och händelser. Ibland är filmen övertydlig i sitt försöka att berätta en ganska så invecklad story medan andra aspekter springs förbi. På samma sätt gör karaktärer oväntade vändningar, som man slarvigt kan kalla twists, som känns direkt märkliga.

Bra respektive dålig orch

Dessa saker, som för all del förtjänar ruttna tomater och sågningar, vägs upp av en rent personlig glädje att se Azeroth förverkligas, komplett med små nickningar till World of Warcraft. Det är svårt att inte le när man ser gryphons flyga in i precis samma öppningar i Stormwinds mur man själv åkt igenom oräkneliga gånger. Eller få en kameraåkning över Ironforges stora ingång och se den snirkliga vägen jag sprang uppför den allra första gången i spelet. Ungefär samtidigt som jag lovade mig själv att aldrig börja spela Blizzards onlinespel. Det gick sådär.

Därför tycker jag att Warcraft är annorlunda mot de otaliga filmatiseringar av spel vi sett genom åren. Bakom tveksamma specialeffekter och rent ut sagt ostiga scener finns det något att bygga vidare på. En värld som älskas av miljoner och som brädar allt annat vad det gäller intressanta historier och karaktärer.

Det räcker för att göra den till den bästa spelbaserade film som gjorts. Samtidigt säger det väldigt mycket om allt som gjorts tidigare.