Sedan 1998 har den svenska utgivaren och utvecklaren Paradox Interactive fått självutnämnda strateginestorers hjärnor att närma sig härdsmälta. Avancerade strategispel är deras expertisområde, men de har också gjort sig ökända för branta inlärningskurvor och halvfärdiga spel. Realtidsstrategispelet Hearts of Iron IV passar in på åtminstone en punkt.

1936 är världen full av pyrande oroshärdar; Francisco Franco börjar härja i Spanien, Adolf Hitler snabbrustar tyska werhmacht och vad som händer i Sovjetunionen ska vi inte tala om. Det är en värld som håller på att delas upp och ett storkrig känns inte lika avlägset längre.

Forskning är ditt minsta bekymmer i spelet.

1936 är också ett viktigt år för spelaren, oavsett vilket land du väljer att styra – du kan leda vilket du vill. Här bör du ha klart för dig i vilken riktning du vill styra ditt land och planera produktionen därefter. Min första stund i en omgång pausar jag för att i lugn och ro gå igenom produktion, konstruktion, forskning, statsapparatens inriktning samt det viktiga forskningsträdet. Statsapparaten styrs främst genom “Focus Tree”, här sätter du igång historiska händelser, som till exempel: Österrikes sammanfogning med Tyskland, USA:s embargo mot japanerna eller fokus på att göra delar av armén effektivare. Det är även här du kan välja att gå ifrån historien och som Tyskland bli tjenare och bundis med Sovjetunionen.

Produktion och konstruktion är en extremt viktig del genom hela spelet. Du börjar med att bygga civila industrier, för att sedan gå över till fabriker som producerar militärt materiell. Vapen, förnödenheter och fordon varvas. Under tiden blir fabrikerna bättre på att producera visst materiell och du får sämre produktivitet om du mitt i byter från exempelvis stridsvagnar till artilleri. I jämförelse med eminenta Hearts of Iron II har Paradox tagit den nya installationen i en betydligt mer användarvänlig inriktning, utan att för den delen ta bort något av djupet i spelet.

Här kan du påverka landets riktning, som i detta fallet – rätt ner i ockupationsträsket.

Problemet för mig var inte att förstå produktion och konstruktion i början, utan att det finns en uppsjö andra åtaganden att ta tag i. För gränssnittet är överväldigande, fortfarande plottrigt och framför allt i multiplayer är det många små vrår och hörn du måste ha örnkoll på. Detta blev jag varse om när min allierade kamrat påpekade att mitt Storbritannien närmade sig en fascistisk majoritet i parlamentet. Mina nyblivna ovänner i axelmakterna, hade dragit igång en politisk kampanj mot mig och jag själv hade missat denna viktiga del i kontrollen av statsapparaten. Precis som i föregående delar av spelserien kan du påverka dina motspelare politiskt och finansiera statskupper. När väl kuppen är ett faktum kan du mer direkt gå in och ge ditt stöd i form av materiell som flygplan, båtar, vapen, men även manskap. Jag försökte mig bland annat på en statskupp mot Sverige, men de norrländska fascisterna var inte mycket att hänga i granen – inte ens med en SS-division som stridskamrater.

Nordamerikanska marinen besöker södra Italien, känt för sitt vin.

Multiplayer är nästan att föredra i Hearts of Iron IV, den mänskliga faktorn och dess påverkan på historien gör att andra världskriget blir allt mer spännande. För vad hade hänt om Storbritannien blev en fasciststat och anslöt sig till axelmakterna? Jag tror till och med Sovjetunionen hade börjat darra.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse