Asymmetriska multiplayer-spel fortsätter att fresta mig med spännande upplägg där alla inblandade spelare har olika förutsättningar för att vinna matchen. Samtidigt är det en typ av speldesign som visat sig vara svår att balansera så att konflikterna håller sig fräscha även när nyhetens behag lagt sig. Något som delvis blir problematiskt när #Starbreeze och #Behaviour Interactive ger sig in i genren med en förskräcklig mordhistoria.
#Dead by Daylight tar oss tillbaka till en epok då klassiska slasherfilmer hade sin storhetstid. Konceptet är relativt enkelt: fyra skräckslagna ungdomar befinner sig i läskiga miljöer där de jagas av en brutal mördare. De behöver starta generatorer (i enkla minispel där det gäller att trycka på mellanslagstangenten vid rätt tidpunkt) för att öppna en stor dörr som de kan fly igenom för att vinna matchen. Mördaren tar hem guldpokalen när han spöat alla sina offer och hängt upp dem på köttkrokar.
Game over för den här snubben.
Till en början är det sjukt obehagligt att spela som vettskrämd överlevare. Jag är en spinkig tjej i smutsiga sportkläder som smyger runt på ett mörkt fält och febrilt letar efter en generator att laga. Får mördaren tag i mig är det över – det blir inte någon episk strid. Jag är ynklig och ömtålig och måste fly till varje pris.
Spelet indikerar att mördaren närmar sig med ljudet av ett hjärta som bankar allt hårdare. Jag gör mitt yttersta för att sitta stilla i grödorna så att han inte ser mig. Nerverna orkar med min taktik i sisådär två sekunder innan jag i full panik kastar mig ut från fältet och in bland träden. Jag springer så snabbt jag kan, men mördaren är lite snabbare och tar in på mig. Hjärtat bankar hårdare och hårdare, och när jag till slut får en motorsåg i ryggen så skriker jag rakt ut i skräckblandad förtjusning.
[center]Motorsågsmassaker[/center]
Så där pulshöjande och otäckt är det i några matcher, tills jag så sakteliga börjar förstå vad jag egentligen håller på med. Den mystiska dimman skymmer sikten för mördaren och högar med bråte kan kastas omkull för att hindra hans framfart. Skåp fungerar bra som gömställe när det blir hett om öronen. När mörkt obehag omvandlas till spelmekaniska moment i mitt huvud avmystifieras upplevelsen, och i samma veva blottläggs en hel del brister.
Tre spelbara mördare finns att tillgå, alla med olika färdigheter.
Spelare som hamnar på mördarens köttkrok går att rädda. Det förutsätter dock att den mordsugne ger sig av för att leta nya offer, vilket nästan aldrig händer. Praktiskt taget varje match jag spelat så står mördaren kvar och vaktar offret tills han eller hon dör på kroken. Först då fortsätter jakten på andra överlevare.
Ungdomarna springer i sin tur runt och lagar generatorer. Är de tillräckligt snabba låser de upp sista dörren och vinner matchen – om inte så blir de mördade en efter en. Samma mönster praktiskt taget varje gång, och trots det asymmetriska konceptet känns matcherna därför aldrig särskilt dynamiska. Det dröjer faktiskt inte särskilt länge förrän jag blir smått uttråkad.
Ytterligare bensin på tristesselden är att spelet är ganska buggigt. En av anledningarna till att den här recensionen publiceras så sent är att det har varit svårt att komma in i matcher. Ibland är laddningstiden själadödande lång och emellanåt kraschar spelet helt och hållet.
Räkna med att laga många generatorer som överlevare.
Det som förbryllar mig allra mest är att det inte går att köra rankade matcher, där man låser upp perks och föremål i spelets progressionssystem, tillsammans med vänner. Funktionen ska dyka upp i en framtida patch, men att möjligheten inte finns med i ett onlinespel redan från start är lika märkligt som dåligt.
Bristerna till trots så fortsätter Dead by Daylight att underhålla även efter att nyhetens behag lagt sig. Åtminstone i sina bästa stunder. Mitt i den oändliga och monotona jakten på generatorer dyker det ibland upp roliga ögonblick, som när man lyckas finta bort monstret totalt och ser hur han ursinnigt springer iväg åt helt fel håll. Eller när man i rollen som mördare skapar kaos och förtvivlan i gruppen av överlevare.
Förhoppningsvis kan Behaviour Interactive bygga vidare på dessa underhållande stunder, förslagsvis med fler spellägen som tar ut svängarna och manar till olika spelstilar. Fler kartor skulle inte heller skada, även om de tre befintliga är delvis slumpgenererade (med fyra variationer av varje karta) och därför får något förlängd livslängd. Här finns absolut en hyfsad grund att stå på, men den behöver mer utvecklarkärlek innan Dead by Daylight på allvar kan göra ett fasansfullt avtryck i den asymmetriska multiplayer-genren.
